Vallastaden – där möts de som har råd

Vallastaden är byggd så att bara människor som har råd kommer att mötas. Att Linköping är Sveriges näst mest segregerade stad är helt förträngt.

Broparken. "Projektet Vallastaden hade blivit mer angeläget, mer framåtblickande, om det på något sätt hade bidragit positivt till den låsning vi ser i bostads-Sverige idag." skriver Christer Kustvik.

Broparken. "Projektet Vallastaden hade blivit mer angeläget, mer framåtblickande, om det på något sätt hade bidragit positivt till den låsning vi ser i bostads-Sverige idag." skriver Christer Kustvik.

Foto: Thomas Lilja/Studentbostäder

LINKÖPING2017-09-23 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lambohov, som började byggas 1979, kan idag 38 år senare ståta med att vara den bäst integrerade stadsdelen i den annars svårt segregerade staden Linköping. Frågan är vad Vallastadens eftermäle blir? Vad säger vi om det här bygget om 40 år?

I helgen är det sista chansen att besöka bo- och samhällsutställningen Vallastaden.

Från och med måndag blir det en stadsdel bland alla andra.

Jag har varit i Vallastaden flera gånger senaste veckorna och har varje gång lämnat med samma frågor i mitt huvud.

Det bästa? Att stadsdelen är byggd för att skapa möten mellan människor.

Det sämsta? Att stadsdelen är byggd så att bara människor som har råd kommer att mötas.

Jag älskar att strosa på Hugo Theorells gata, i parken Paradiset, över Greifswaldsbron, och jag sitter gärna ned med en kopp kaffe vid vattnet i Broparken.

Och att gå husesyn i områdets alla hus och lägenheter, den ena läckrare än den andra, är som att kasta sig in i ett bostadsmagasin fullt av exklusiva interiörer.

Men frågorna som ringer i mitt huvud är: För vem är egentligen Vallastaden byggt? På vilket sätt är detta en bo- och samhällsvision?

För mig framstår det som en flådig uppvisning av Linköpings kommun om och för den del av staden som redan fungerar bra. Jag tror därför att risken är stor att området, med all sin lyx och flärd, blir ett monument över vår tids segregation och bostadspolitik. Det faktum att Linköping är Sveriges näst mest segregerade stad är helt förträngt i den stadsdel som ska peka ut riktningen för framtiden.

Hösten 2017 har vi två stora bostadsproblem i Linköping. Dels segregationen, att kommunens invånare i flera decennier har delats upp i stadsdelar utifrån sina socioekonomiska förutsättningar, dels den nationella bostadsbubblan, där nybyggen som Vallastaden är så dyra att många äldre väljer att bo kvar billigt i sina radhus och villor, fast de egentligen inte längre orkar underhålla dem.

Projektet Vallastaden hade blivit mer angeläget, mer framåtblickande, om det på något sätt hade bidragit positivt till den låsning vi ser i bostads-Sverige idag. För hur snyggt det än är med tredimensionell fasadkonst och plattläggning som ser ut som trasmattor, som bo- och samhällsvision känns det mest som ett cocktailparty på solsidan.

Visionen att skapa möjligheter för människor att mötas vore ju fantastisk om den gav oss en vägledning om hur vi ska få hela Linköping att mötas. Att få människor att mötas inom samma stadsdel är knappast någon hjärnkirurgi, en tur till Linköpings mest segregerade stadsdel, Skäggetorp, visar att ingenstans i kommunen möts människor så mycket som där.

Vallastadens fokus på möten och hållbarhet blir därför medelklass-snävt in absurdum när det som behövs i Linköping idag, precis som i landets övriga stora och medelstora städer, är fler lägenheter, fler lägenheter med måttliga hyror.

"Mycket och billigt" hade därför varit en vision för Vallastaden att skryta med 2017.

Men det finns i alla fall 153 studentbostäder! påpekar säkert någon. Absolut, alldeles fantastiska studentbostäder till och med, med överkomliga hyror på runt 4000 per månad. De studenter som får bo där är bara att gratulera. Att gå omkring i Studentbostäders Vallavåningen, där 15 studenter delar på 400 ljusa, öppna kvadratmeter, kan få vem som helst att längta till studentlivet.

Om jag bortser från det sociala, och tittar på områdets innovationer, är jag mest imponerad av infrakulverten. Tekniska verkens 1 800 meter långa kulvertsystem där rören för fjärrvärme, vatten, avlopp, el, fiber och sopsuganläggning har samlats i ett jätterör under mark. Att alla reparationer utförs i kulverten ska, om allt fungerar som planerat, göra Vallastaden till en grävfri stadsdel.

Lysande förstås, vi är många som applåderar alla initiativ för mindre grävande i Linköping.

Mitt slutintryck av Vallastaden blir: Det går att rita och bygga snygga, fantasifulla och smarta hus för människor som har det gott ställt.

Jag hade hoppats på mer.

Fotnot: Av Linköpings kommuns 156 000 invånare är 16 procent utrikesfödda. 2,1 procent av de över 20 år erhåller någon form av ekonomiskt bistånd. I Lambohov är motsvarande siffror 23 procent och 2,8 procent. I kommunens mest segregerade stadsdel, Skäggetorp, är 52 procent utrikesfödda och 11 procent erhåller ekonomiskt bistånd.
Veckans...

...gladaste: Är väl alltid statsminister Stefan Löfven? Oj, vad han måste gnugga händerna när han ser den splittrade alliansen manifestera sin oeninghet inför öppen ridå. Kan alliansen med någon som helst trovärdighet samlas till en valrörelse? Jag är tveksam.

...bokning: Gjorde jag till den ryska nationalbalettens "Svansjön" när den kommer till länet i månadsskiftet januari-februari. Det blir första gången jag ser balett live och förväntningarna är skyhöga.

...sorg: När jag insåg att jag tappat bort mina Tintin-böcker. Nu pågår jakten på nya, eller rättare sagt bättre begagnade, för att stilla Tintin-suget i familjen.

...serie: Har varit norska Nobel som jag sent omsider har upptäckt på SVT. Grymt bra gjord, inte minst scenerna i Afghanistan som känns autentiska.

...tv-besked: Kom när det blev klart att vi 4 och 11 oktober direktsänder LFC:s matcher i Champions league på Corren.se och Klackspark.com. Vår satsning på direktsänd sport, som vi gjort hela 2017, har gett oss och våra tittare mersmak så räkna med att den fortsätter även 2018.

Kolumn

Christer Kustvik
Läs mer om