En 18-åring är död. En annan 18-åring sitter häktad. Gängkriget i Linköping skördar de största offren bland de yngsta. De ledande gestalterna har så här långt klarat sig. Ungdomarna rekryteras för att agera fotsoldater och för att ta stora risker. De tar de värsta smällarna. Därför var det en tonåring som blödde ihjäl på asfalten i Skäggetorp.
Under de senaste åren har de rivaliserande gängen rykt ihop många gånger. Med nävar, knivar och med skjutvapen. Att någon förr eller senare skulle få sätta livet till är djupt tragiskt men ingen överraskning.
Gängen rekryterar långt ner i åldrarna, och det av djupt cyniska skäl. Unga är mer lättledda och överblickar inte alltid konsekvenserna av vad hot och våldsamheter leder till. Grabbar i 14—15-årsåldern får agera knarkkurirer, springa ärenden och förvara vapen. Om de åker fast kommer de undan med inga eller låga straff.
När de några år senare i sin kriminella karriär ställs inför rätta har de ofta ett digert brottsligt CV. Den före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem vänder sig i en intervju i Corren mot att unga som begår brott behandlas för milt (6/8 2014). Ofta blir det bara ett samtal hos socialtjänsten, och känslan hos den unga är att han eller hon klarar sig.
”Det hände inget”, menar Alhem. Och så fortsätter det gång på gång och det kan dröja rätt länge innan lagöverträdelserna möts av en ordentlig motreaktion. Alhem har lanserat idén om en så kallad helgavskiljning, det vill säga att den unge tas om hand över helgen som en tydlig markering.
Även justitieminister Beatrice Ask talade vid sitt besök i Skäggetorp i veckan om tuffare tag och om beslutet att avskaffa straffrabatten för unga mellan 18 och 20 år.
Det är en god tanke att unga lagöverträdare bör behandlas skonsammare än äldre, detta för att förhindra att de fastnar i en kriminell identitet. Men det är uppenbart att det i vissa situationer behövs en tydligare markering från sociala och rättsvårdande myndigheter, inte minst när det handlar om unga som lockats till gängmiljöer.
I dessa fall handlar det inte om unga människor som av obetänksamhet eller frustration begått brott. Det handlar om unga personer som systematiskt exploaterats av gängledare. Då innebär en tydlig reaktion på begångna brott att den unge kan lyftas ur sin vardag och få en chans att bygga en ny icke-kriminell identitet.
Den politiska ledningen i Linköping har uttryckt stor frustration över att rättsvårdande myndigheter inte bättre lyckas bekämpa gängkriminaliteten i staden. Polisledningen, å sin sida, svarar med viss irritation att man inte blir mördare över en natt, det vill säga att det måste finnas att gott socialt arbete och en inkluderande arbetsmarknad som försvårar nyrekryteringen till gängen.
Några enkla lösningar finns inte, men självklart behövs samverkan mellan myndigheter och olika samhällssfärer hellre än ordkrig för att stävja den organiserade brottsligheten. Fortfarande finns det stora brister i Linköpings beredskap att stötta dem som vill hoppa av från gängmiljön.
Här är insatser från kommunen liksom från Arbetsförmedlingen och andra myndigheter viktiga, men mycket mer kan göras för att involvera civilsamhället och näringslivet. Det finns många som vill göra en insats. Och om det är något den som vill lämna gänglivet behöver så är det egen försörjning från dag ett. Först då är det möjligt att vända ryggen åt dem som lockar med snabba cash.