Spaltmeter har skrivits om Fredrik Reinfeldts förvandling av Moderaterna. Åtskilliga menade att det var samma gamla politik i snyggare förpackning – saluförd av PR-geniet Per Schlingmann. Redan förre moderatledaren Bo Lundgren insåg att något behövde göras i partiet om Moderaterna skulle ha en chans att på allvar utmana Socialdemokratin. Moderaterna ansågs kantiga och hjärtlösa och uppfattades som de besuttnas intresseparti.
Lundgren var inspirerad av den förflyttning som skett hos de konservativa i Storbritannien – framtvingad av Blairs uppryckning av Labour. Han anammade begreppet ”compassionate conservatism” (strömningarna finns även i det republikanska partiet i USA) och började tala om medkännande moderater. Lundgren hade inte kraften att förändra bilden av partiet och kanske inte heller viljan att i grunden byta ståndpunkter i centrala frågor. Efter katastrofvalet 2002 tvingades han lämna över till Reinfeldt, och så här tio år senare är moderaterna ett annorlunda parti.
Reinfeldt byggde sin ställning metodiskt genom resor ut i landet där han besökte arbetsplatser, skolor och sjukhus. Under flera år hördes Reinfeldt referera till de personer han träffat, allra helst med deras förnamn. Långt innan KD-ledaren Göran Hägglund uppfunnit begreppet ”verklighetens folk” sa sig moderatledaren ha etablerat direktkontakt med detsamma.
Under dessa turnéer byggde Reinfeldt också en relation till moderata kommunpolitiker ute i landet, som under många år setts över axeln av partieliten i huvudstaden. Dessa, om uttrycket tillåts, ”verklighetens politiker” låg ofta mer i mittfältet och hade haft svårt att försvara tidigare partiledningars radikala skattesänkarlinje. De kommunmoderater som då drog en suck av lättnad över att bli lyssnade på är desamma som nu läxas upp. Vid kommunmötet i Karlstad förra helgen förklarade finansminister Anders Borg i myndig ton varför den skatt som tidigare häcklats, värnskatten, nu ska försvaras. Vilka argument fick kommunfolket med sig? Jo, att avskaffandet av värnskatten kunde vara svårt att motivera i valstugorna. Inget resonemang om principer, inget om incitament, inget om marginalskatternas effekt på männikors vilja att anstränga sig.
Försvaret är enligt dagens Moderater bara ett särintresse och svensk arbetsrätt är optimal. Klart att Stefan Löfven kliar sig i huvudet och undrar vilka socialdemokratiska paradfrågor som Moderaterna ska överta härnäst. Men nymoderaterna lånar friskt även från andra håll. Skolpolitiken kopieras från Folkpartiet och migrationspolitiken ska tydligen kalkeras från Sverigedemokraterna. Moderaterna plankar så mycket från andra att det inte förvånar om man snart stjäl Piratpartiets syn på upphovsrätt.
Väljarmaximering är nymoderaternas ledstjärna, medan den ideologiska kompassnålen snurrar. Reinfeldts linje börjar alltmer likna den som Göran Persson drev, där maktinnehavet blev ett mål i sig. Vad makten skulle användas till var sekundärt. Att det finns två regeringsdugliga alternativ är oändligt viktigt för svensk politik. Men den som vill visa sig regeringsfähig över tid måste också förmå förnya politikens innehåll. Det duger inte att bara klippa och klistra från andra partiprogram.