Jag var 23 år och frågade en äldre journalistkollega: ”Jag vill nog inte bli chef, utan är mer intresserad av att ägna mig åt själva hantverket, träffa många slags människor och att skriva. Men jag vill förstås ändå utvecklas, hur ska jag tänka då?”
Hon svarade blixtsnabbt: ”Välj rätt chef”.
Va? Sin chef kan man väl inte välja?
Nä, på en liten arbetsplats är det omöjligt. Är chefen en idiot får man försöka söka sig därifrån. På en större är det lättare.
När man inte kan välja den optimala chefen kan man försöka att åtminstone undvika dem som har en ledarstil man inte står ut med. Arbetsglädjen är överordnad arbetsuppgifterna.
Människor blir chefer av de mest märkliga anledningar. Som belöning för lång och trogen tjänst, för att man måste ”bli av med” personen från kärnverksamheten eller för att personen helt sonika bestämt sig för att bli chef och från dag ett varit inställd på att Göra Karriär. Och söker alla chefstjänster som dyker upp, utan självrannsakan och med ett aldrig sviktande självförtroende. Och ibland premieras det mer att visa framfötterna än att ha verklig ledarförmåga.
Å vad jag önskar att färre utan vettiga fötter valde att visa fram dem!
Den sista kategorin är värst. Det är chefen som oberört kliver över lik för sig egen framgångs skull. Som struntar blankt i om man har medarbetarna med sig eller ej eller som åtminstone aldrig ifrågasätter om människors sviktande arbetslust möjligen kan ha med den egna ledarstilen att göra.
Som gärna ser att undersåtarna gör bra ifrån sig – men inte växer för mycket! – eftersom de då utgör ett hot mot den egna positionen.
Som ständigt och jämt snor andras idéer och låtsas att de är ens egna för att få all cred. Som så fort en högre chef börjar på arbetsplatsen byter fjäderdräkt, lägger all energi på att positionera sig och plötsligt har nya åsikter som man aldrig hört framföras tidigare.
Om man sett en och samma människa genomgå denna metamorfos ett antal gånger blir det ju rent skrattretande. Fast egentligen borde man väl gråta.
Allt handlar om personkemi och gruppdynamik. Om att hamna i ett sammanhang där vi känner oss uppskattade för dem vi är och det vi gör – och därmed tillåts växa. Både som individer och yrkesmänniskor.
När kemin stämmer gör vi bättre ifrån oss, blir därtill både snällare och gladare. Både på jobbet och hemma. Allt hänger ihop och spiller över åt båda håll.
Så enkelt att det är rent löjligt.