Att tillväxttakten i de så kallade BRIC-länderna nu dämpas bör inte förvåna. (BRIC-länderna är en förkortning på tillväxtekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina men omfattar även sådana stater som Turkiet, Indonesien och Sydafrika.) Att de optimistiska prognoserna om den ekonomiska tillväxt som dessa länder sades stå inför, kommer på skam handlar inte bara eller ens huvudsakligen om krisen i den globala ekonomin.
Ofta bygger sådana prognoser på mekaniska extrapoleringar. Extrapolering innebär att man förutsätter att en process kan pågå ostört en längre tid, som t ex: ”Om ekonomin växer konstant med sju procent per år blir den om 30 år åtta gånger större än idag.”
Men ekonomisk tillväxt kan inte pågå ostört år efter år. Och än viktigare är att förändringar i sig själva skapar störningar, vilka påverkar processen. Den snabba tillväxt som man får genom att föra över undersysselsatta i landsbygden till tillverkningsindustri leder till att tillgången på billig arbetskraft minskar. Reallönerna stiger. Ekonomin når en punkt då sysselsättningen i tjänstesektorn hinner fatt den i industrin. Nu krävs ordentliga höjningar av produktiviteten både inom industri och tjänster. Det kräver i sin tur bättre utbildad arbetskraft och kvinnornas ökade deltagande i arbetskraften.
Risken uppstår att landets ekonomi hamnar i den så kallade mellaninkomstfällan – ett begrepp som kommit att populariseras genom ekonomen Barry Eichengreens forskning. Begreppet syftar på att många länder, efter en snabb ökning av sin BNP per capita på upp till 16 000 dollar per år, förlorar i utvecklingstakt och blir kvar på denna nivå. Brasilien och Sydafrika anses ha fastnat i fällan. Indonesien och Turkiet, vars premiärminister nyligen besökte Sverige, beskrivs som riskländer. Sydkorea är det land som tydligt tagit sig förbi denna fälla. Där växte BNP per capita från drygt 2 000 dollar till idag över 32 000 dollar. Det har skett genom satsningar på kvalitativ utbildning, uppmuntran av de kreativa näringarna och stöd till forskning och utveckling.
Utmaningen att ta sig förbi medelinkomstfällan är större än de utmaningar som BRIC-länderna hittills tacklat. Det breda utbildningsväsendet måste förbättras rejält och korruption och svågerpolitik nedkämpas. Rättvis konkurrens måste uppmuntras tillsammans med kreativitet och innovation. Bortom sådana reformer, måste också politiska förändringar till, för ett öppnare samhälle med stärkta fri- och rättigheter och en effektiv, oberoende och opartisk rättsapparat.
Det är just här skon klämmer. Ska de styrande eliterna föra sina länder till nya framgångar, måste de avstå från sina nyvunna privilegier.