Ett hjärta av ljus och en bukett röda rosor lades dit av okända vid mordplatsen samma dag.
Jag står ensam i tunneln under perrongerna. Klockan är runt 19 på kvällen, men golvet och trapporna under Linköpings resecentrum har fortfarande inte torkat helt efter att ytorna har spolats av. Jag hör steg och vänder mig om. Är inte rädd, men känslan är olustig. Vi ser varandra i ögonen innan kvinnan snart hastar förbi. Vet hon?
Som pendlare korsar jag undergången varje dag tillsammans med tusentals andra. Platsen är bara en nödvändig passage på väg till något annat. En passage som sällan är skäl för eftertanke.
Två timmar före polis larmades om ett misstänkt våldsbrott på resecentrum, gick jag samma rutt under jord som vanligt. Morgonens vårsol gav hopp om en pigg arbetsdag vid nyhetsdesken.
De första bilderna på polisinsatsen kom till oss strax efter klockan 11. Vi förstod att något allvarligt måste ha hänt och en första reporter skickades ut för att kolla läget. Några minuter senare, sprang jag och ytterligare en kollega efter för att backa upp i liverapporteringen. Vi hade tidigt uppgifter om att kvinnan som attackerats av en man avlidit av sina skador, men uppgifterna kunde inte bekräftats av polis förrän anhöriga underrättats – och därmed var det inte heller något vi gick ut med.
Fotografer emellan sas det inte mycket. Vi nickade åt varann och förstod att det var illa. Trafikverket stoppade all tågtrafik och förvirrade resenärer uttryckte stress och oro när det där som bara ska funka plötsligt inte gjorde det.
– Hur ska jag ta mig till jobbet nu?, ropade en irriterad kvinna till en ordningsvakt. Cykeln innanför avspärrningarna gick inte att nå.
"En person är död", ville jag säga, men lät bli.
Bakom disken på ett av caféerna i stationshuset satt personal på rad och väntade på besked om de skulle stänga.
– Om ingen åker tåg, handlar ingen, förklarade en av dem.
På utomhusserveringen njöt flera av kaffe och ljus.
Avspärrningarna hävdes på eftermiddagen och tågen började rulla som vanligt. Men inget var som vanligt.
Jag förnam en söt doft av tvål när jag tog ett extra andetag i tunneln på kvällen. Sekunderna kändes viktiga för den här dagen. Vilka tankar kastades mellan väggarna här för en stund sen?
En polis summerade tänkvärt på Instagram: "Stolt och otillräcklig, kan man känna så? Vi nådde inte fram. När det absolut värsta hände, så gjorde vi vårt bästa. Hur ska jag gå vidare? Jag vet inte."
