För 175 år sedan gav Henrik Bernhard Palmaer ut det första numret av Östgöta Correspondenten. Palmaer, en bitsk satiriker som älskade att gissla överheten, var övertygad om att journalistiken var en motkraft att räkna med. Hans grundtankar är relevanta även i vår tid, men det öppna samhälle möter också nya hot, inte minst från kriminella nätverk.
Det var förvisso så att Palmaer blev tidningsgrundare, eftersom han misslyckades med att få de jobb han helst önskade, som lärare. Ryktet han skaffat sig som skarp Aftonbladetskribent gjorde att han ansågs olämplig som förebild för unga gymnasister. Så lika gott att fortsätta som tidningsman i Kråkvinkel, som han spefullt kallade Linköping.
I Correns första nummer introducerade Palmaer begreppet ”tredje statsmakten” för att beskriva tidningens roll. De två första statsmakterna är regeringen och riksdagen, och den tredje statsmaktens roll är att granska dessa institutioner för att därigenom säkra ett sunt och transparent styre.
Palmaer hade inga problem med att vidga den granskande plikt han ålagt sig själv till andra samhällsauktoriteter och allra helst till sina personliga fiender. I synnerhet blev den arme biskopen i Linköping föremål för pricksäkra elakheter levererade med illa dold vällust.
Det blev en prövningarnas tid för etablissemanget i Linköping som dock efter några år kunde andas ut. Uthållighet och flit var inga palmaerska karaktärsdrag. Tidningen drevs i stället vidare av den arbetsamme Carl Fredrik Ridderstad som förvandlade Corren från en satirskrift till en nyhetstidning av mer modernt snitt.
Men Palmaer hade med begreppet tredje statsmakten etablerat en viktig principiell syn på mediernas roll. Fria medier som granskar den offentliga maktutövningen minskar risken för korruption och maktmissbruk. Därmed stärks också förutsättningarna för en god och effektiv användning av gemensamma skatteresurser.
På Palmaers tid kom hoten mot öppenhet och yttrandefrihet framför allt från statsmakterna (och från kyrkan). Hans maktdelningstanke är högeligen relevant även i dag, men det finns också skäl att anlägga kompletterande perspektiv.
Denna sensommar marscherar åter nynazister på gatorna i flera städer i Sverige. Deras förakt för demokratiska institutioner, rättssamhälle, oliktänkande och medier känner inga gränser.
Vi får inte vara naiva inför dessa strömningar. Det öppna samhällets företrädare måste också vid behov sluta sig samman mot dem som inget annat vill än att grusa detta och introducera den starkes lag.
Ibland sägs att pennan är mäktigare än svärdet. Vi journalister omfamnar gärna denna vackra formulering och bärs av tanken att vi kan beröra människor genom att lyfta fram avigsidor, orättvisor, maktmissbruk men också solskenshistorier och spännande människoöden. Men vi som jobbar inom journalistiken har också stunder när vi tvivlar på styrkeförhållandena mellan dessa två ting.
När gamla försvarslösa människor rånas brutalt i hemmet. Vad hjälper då ord? När krögare som står upp mot gängkriminella hotas och slås sönder och samman skriver vi hur många ord som helst. Spelar det någon roll?
När civila, ja till och med småbarn, gasas ihjäl i Syrien, och omvärlden genom medierapporteringen vet exakt vad som skett men ändå inte lyfter en hand. För att beskriva helgens bestialiska terrordåd i Kenya och Pakistan räcker inte orden, där finns bara maktlösa tårar.
Men så, mitt i rapporterna om upplagefall och medier i kris, inträffar ibland saker som gör att vi som jobbar i denna hårt konkurrensutsatta bransch återfår tron på journalistikens kraft.
Vi har här i Linköping sett hur den organiserade brottsligheten försöker äta sig in i vårt lokalsamhälle och förväntar sig inflytande. Gangsters har sökt upp oss på redaktionen för att påverka innehållet i Correns publiceringskanaler. De trakasserar våra medarbetare som rapporterar från rättegångar.
Jag förväntar mig inte att dessa personer läser så här långt i en text. Därför valde jag 24Corren för att ge dem besked: Vet hut.
Om något visar dessa fasoner att journalistiken är viktig och att vi åtminstone gör något rätt. Vår rapportering har stört dessa figurer. Så bra då. Deras försök att tysta oss sporrar oss bara att än noggrannare syna deras verksamhet.
Hoten mot Corren har uppmärksammats i hela Sverige. Många privatpersoner har hört av sig, inte minst från Södertälje där kriminella gäng fått makt på ett sätt som är motbjudande.
Även jurister har hört av sig och påtalat att vi genom att ge publicitet åt gängens metoder kan störa de kriminellas verksamhet och faktiskt göra insatser där rättsvårdande myndigheter kommer till korta. Vårt uppdrag kan aldrig vara att ta fast brottslingar, men vi kan genom öppenhet och publicistik belysa ljusskygga verksamheter och metoder.
Vi har valt transparens ifråga om hoten mot Corren för att stimulera till debatt och samtal om hoten mot det öppna samhället. Det är många yrkesgrupper som kommer i kontakt med kriminella krafter som vill ha makt.
Om vi inte tillsammans sätter oss till motvärn kommer de till slut att begränsa allas vår rörelsefrihet. Men det är inte vi som ska backa. Det är de kriminellas revir som ska kringskäras.
Det finns många sätt att bjuda dessa personer motstånd. Köp inte svartsprit. Bli misstänksam om priset på en klippning eller en stock med snus är orimligt lågt. Då är sannolikt svarta pengar i omlopp, och svarthandeln är en viktig inkomstkälla för den organiserade kriminaliteten.
Pensionärsorganisationer skulle kunna göra en insats för brottsoffer, vittnen och journalister genom att fylla ut åhörarläktaren under gängrättegångar och därmed förhindra att gängkumpanerna dominerar.
Du som är tjänsteman och som utsätts påtryckningar att bevilja alkoholtillstånd eller bidrag, håll emot och slå larm hos din chef. Hot fungerar bara om vi viker ner oss. Vi måste tillsammans hävda nolltolerans mot försök till illegitim påverkan.
Men om det är så att vi i medierna skriver och rapporterar dag efter dag, och ni läser och tittar och kanske förfasar er lite, men sedan bara gäspar och släpper frågan, då kommer dessa krafter att växa sig än starkare.
Den tredje statsmaktens verktyg är öppenhet och publicistik. Journalistiken kan vara en motkraft på det sätt som Palmaer syftade till. Men pennan kan bara väga tyngre än svärdet om våra ord och bilder förmår beröra och skapa engagemang och handlingskraft hos er.
Vi kommer att fortsätta rapportera. Men ni måste också ta ställning.