Kolumn
Om man tre dagar före valet inte skriver om politik här på ledarsidan måste man leva i ett annat land. Eftersom jag under sommaren levt i ett annat land – Östergötland – har jag fog för att låta bli. Jag ska ändå sitta på två stolar samtidigt. Både återge en hyllning till mitt adopterade landskap och samtidigt skriva om politik.
Eftersom jag vederfarits ynnesten att vara ingift östgöte, ägnade jag några sommardagar åt att läsa östgötska författare. En dikt av Sture Axelson talade genom decennierna.
Den känsla som Axelson skapar i denna titellösa dikt, där han kombinerar landskapsskildring med ett existentiellt anslag, har klanger av Rydberg, Heidenstam och för mig kanske mest av skåningen Ola Hansson. Dikten är tillräckligt kort, bra och okänd för att återges i sin helhet:
Nu blommar slättens gula gärden./Med vita moln drar vinden bort/En sommar lyser över världen./Allt går så fort, allt är så kort
Men minnet bor vid väg och dike/och sagan står bak stigens krök./Det blommar slätter utan like/kring runorna i Rök
Och mytens trolskhet uppstår åter/kring en relik av döda ben./Jag hör hur bäckens vatten gråter/vid foten av kung Sverkers sten.
Där skogen klättar mörk mot Hjässan/står klostrets murar än./Femhundra år har gått sen mässan/blev läst av fromma män.
Här går Birgitta, säger sägen,/var dag mot Heda torn./Törnros och tistel står vid vägen,/blåklint bland åkerns korn.
Här blommar slättens gula gärden./Med vita moln drar vinden bort./Och vi som nu besitter världen/är bara saga inom kort.
Axelson var poet, romanförfattare och översättare. Född i Linköping 1913 och i unga år drabbad av reumatism. Filosofie doktor i latin 1944. Förlamad de sista tio åren av sin levnad som tog slut 1976.
Dags att läsa mer av, och mer om, en för mig, till för någon månad sedan, okänd men mycket löftesrik diktare.
Vad med politiken? Jo, så här: Axelson var lärare i klassiska språk. I flera år undervisade han vid det kommunala gymnasiet i Karlshamn. Från början av 1950-talet undervisade han i latin och grekiska och senare också i italienska vid läroverket i Norrköping (”Lärka”), det som nu heter De Geergymnasiet.
Reflektera ett ögonblick över detta: En doktor i latin som språklärare på ett gymnasium. Vad betydde inte sådant för undervisningens kvalitet?
Axelson var inte unik. Själv hade jag i mitt gymnasium i mitten av 70-talet i Malmö en filosofilärare och en lärare i svenska som bägge hade doktorerat, flera som var filosofie magistrar eller universitetslektorer. Jämnåriga och äldre vänner från andra svenska städer i norr och söder har vittnat om samma erfarenheter.
Mina tonårsgymnasister av idag vittnar istället om svensklärare som inte kan stava rätt på enkla ord och lärare som saknar elementära kunskaper i de ämnen de är satta att undervisa i.
Den skolpolitiska debatten av idag handlar om klassers storlek och vinst eller inte. Den borde snarare handla om hur den svenska skolan kunde gå från att hysa lärare av Axelsons kaliber, till dagens situation.