Många svenskar skänker pengar till välgörenhet och ideella organisationer. Mestadels är det små summor. Rika filantroper, individer som engagerade i en särskild fråga valt att skänka bort en del av sin förmögenhet, är ovanliga. Ännu ovanligare är att de framträder och berättar vad de gör och varför. I höstas kom boken "Att ge. Samtal med svenska filantroper" av Tove Lifvendahl, den första i sitt slag, med porträtt och intervjuer av tiotal svenska filantroper med bland andra Anders Wall, Agneta Trygg, Bengt Ågerup, Laurent Leksell, Sven-Harry Karlsson, Percy Barnevik samt Per och Lena Josefsson.
Några anmälare gav Lifvendahls bok det mottagande som man kunde förvänta sig såväl av dem som av den tidsanda de företräder. Boken handlar om "rika människor som tycker om att ge bort lite av sina pengar till misslyckade människor" skrev Sydsvenskans Patrik Svensson. Han framhöll: "Jag sträckläste den som i trans. Sedan kände jag ett överväldigande behov av att tvätta mig." Arenagruppens Håkan A Bengtsson hade egentligen inget emot filantropi. Men, skrev han, "det grundläggande gemensamma ansvaret måste ske via skattsedeln. Gärna filantropi men först en rejäl och rättvis skatt!" Radioprogrammet Tendens i P1 undrade: "Frågan är om ett riktigt fungerande välfärdssamhälle, där alla har vad som krävs, verkligen behöver välgörenhet överhuvudtaget?"
Därefter lät man Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete svara. Pettersson menade att välgörenhet kan ses som en allmosa från den rikes bord: "Det handlar om maktposition, uppifrån och ner. Begreppet välgörenhet kan uppfattas lika kränkande som handikapp och därför bör vi avstå." Den organisation som Pettersson företräder har sedan verksamhetsstarten 1994 fått rejält med statliga bidrag. De tre första åren handlade om 1,5 miljoner kronor om året. Mellan åren 2001 och 2007 fick man 9,65 miljoner kronor till. (Den senaste verksamhetsberättelsen på organisationens hemsida går inte längre än till 2008.)
Reaktioner som de ovan på berättelserna om rika människor som avstår från en del av sina hoptjänade eller ärvda pengar för att bistå andra i enlighet med sina egna ideal, avslöjar en märklig omvärldssyn. Utgångspunkten är att personlig omtanke och viljan att göra väl inte behövs, så länge som statsmakten tar in tillräckligt mycket med skatt från sina undersåtar. Filantroperna blir därmed påminnelser om de offentliga omfördelningssystemens ofullkomlighet och otillräcklighet - en törne i köttet på välfärdsstaten. Fördelningspolitik är fint, förbarmande är fult. Som hjältar utmålas de som ger bort andras pengar, efter att ha indrivit dem fiskalt. Människor som ger bort sina egna pengar ska ses som skumma typer.
Det är sådant som kastar en mindre vacker dager på svensk samhällsdebatt, för att säga det med den infernaliske Strindberg.