Vetenskaplig triangulering har gett oss precisa kartor, GPS-system, positionsbestämning av åsknedslag och jordbävningar, höjdmätningar av punkter vi inte kan nå och avståndet till närliggande stjärnor. Politisk triangulering har gett oss avsiktlig vaghet, opportunism, kappvändande och det våta fingret i luften som idémässig kompass.
Den politiska retoriken är sällan banbrytande, obeaktat vad den säger om sig själv. Den lånar istället etablerade begrepp från andra fält och torgför dem som egenhändigt påkomna. Så även med ett av de senaste tillskotten i det politiska språkbruket – triangulering. Det är taget från geodesin. Där betyder triangulering att bestämma avståndet till en tredje punkt ifall man känner till avståndet mellan två andra punkter.
I politiken är triangulering något mycket simplare. Det betyder att en politiker närmar sig sin motståndares position, utan att verka övergiva sin tidigare, genom hitta en tredje punkt mellan sin ursprungliga hållning och motståndarens. Avsikten är, utan att förlora egna väljare, att vinna över väljare från motståndaren.
Sådana positionsförändringar utgår från att man har läst av opinionen på något sätt – genom kvantitativa undersökningar, fokusgrupper eller i värsta fall genom mediebevakning eller intressegruppers uppvaktningar. Ofta vill man fånga upp väljargrupper vars ändrade attityd kan flytta majoriteter mellan partierna.
Triangulering är en fullt rationell metod för den som vill komma till makten i majoritetsval, men den är samtidigt ett Faust-kontrakt. Triangulerar man för mycket, triangulerar man sönder sig. Till slut har man bytt fot så ofta och intagit så många olika positioner, att det inte finns någon kärna kvar. Man har sålt sin själ, dock utan att nödvändigtvis ha erövrat makten och härligheten i all evighet.
Ty den som byter åsikter som han byter skjortor, den som låter folkopinionen eller morgondagens rubriker styra sitt tyckande, blir till slut inte populär, utan föraktad. I ett tal den 30 september 1941, under en av de svåraste stunderna för sitt land, sa Winston Churchill: ”Jag noterar att en talare i helgen sade att detta var en tid då ledarna borde sätta örat till marken. Det enda jag kan säga är att den brittiska nationen kommer att finna det väldigt svårt att se upp till de ledare som upptäcks med att ha intagit denna något mindre smickrande kroppshållning.”
Vi vill givetvis att de politiska besluten ska reflektera folkviljan, eller snarare en kompromiss av folkviljorna, eftersom vi har ett flerpartisystem och tävlande ideologier. Men vi vill å andra sidan att flerpartisystemet och de tävlande ideologierna ska ge oss ett tydligt val, och inte otydlig velighet. Och det är sådana politiker vi håller högt, även när vi verkligen inte håller med dem.
För att inte vara vag ska jag avsluta med att räkna upp några av mina favoriter i den kategorin i svensk politik: Sven Andersson, Torbjörn Fälldin, Gösta Bohman, Alf Svensson, Gudrun Schyman …