Förra månaden förrättades förmenta val på Kuba. Till de 612 platserna i parlamentet fanns det 612 förvalda kandidater. Samtliga kandidater vann sina val. Till de 1 269 lokala parlamentariska sätena fanns det 1 269 förvalda kandidater. Även här vann samtliga kandidater sina val. Den ende presidentkandidaten, Raúl Castro, vann även han. Raúl Castro, försvarsminister från 1959 till 2008, vicepresident från 1976 till 2008, ärvde posten som president från sin storebror Fidel Castro, då denne blev för sjuk för ämbetet, som han hade innehaft sedan 1976. Raúl Castro passade också på att peka ut sin efterträdare, Miguel Diaz-Canel.
Om man inte har sovit sig igenom lektionerna i samhällsorienterande ämnen i grundskolan begriper man av ovanstående att Kuba är en diktatur.
Men denna insikt tycks inte ha nått Sveriges Radios Ekoredaktion. När dess korrespondent Lars Palmgren rapporterar om valet (3/2) framhåller han att det just finns exakt så många kandidater som det finns säten. Sedan fyller han på med att "till och med regimanhängare på olika bloggar har påpekat det paradoxala i att tala om val när det inte finns några alternativ att välja mellan". Detta kontrasteras mot: "Andra regimanhängare menar istället att Kuba har de mest demokratiska valen i världen. Det förekommer inga kostsamma valkampanjer, inga politiska debatter, inga politiska förslag över huvud taget. Det är kandidaternas personliga vandel som avgör." Förfarandet är, påpekar Palmgren, något som dessa "regimanhängare brukar beskriva som direktdemokrati, vilket, i deras ögon, gör det kubanska valsystemet mer demokratiskt än andra."
Så här alltså: I en arvsdiktatur, där två bröder varit enväldiga furstar i mer än femtio år, sker inbillade val. Från denna diktatur berättar Ekot att vissa regimanhängare finner valen "paradoxala", medan andra regimanhängare är jättenöjda med dem. Skulle man till exempel rapportera från Syrien på samma sätt? Medan vissa regimanhängare finner att klanen Assad går för hårt fram mot oppositionen, tycker andra regimanhängare att klanen Assad ger oppositionen vad den förtjänar? Man kan jämföra med Ekots rapportering från valen i Vitryssland i höstas. Den nyhetsförmedlingen (21/9 2012) inleddes så här: "I helgen hålls parlamentsval i vad som beskrivits som Europas sista diktatur, Vitryssland."
Men på Ekot heter det aldrig att Kuba är en diktatur. Istället används termer som "enpartistaten", "den politiska makten", "hierarkin", "statlig kontroll" eller bara "situationen". Eko-redaktionen har under den gångna hösten rätteligen rapporterat väldigt roande om olika borgerliga politikers mentala krumbukter när de försökt undvika att kalla regimen i Saudi-Arabien för en diktatur. Redaktionens egna krumbukter för att till varje pris inte beskriva arvsregimen på Kuba för den diktatur den är, är precis lika dråpliga.