Feg är han inte, Göran Lambertz, som i stark motvind hävdar att de fällande domarna mot Thomas Quick var korrekta.
På torsdagskvällen var den före detta Kisabon och numera HD-domaren på plats på Publicistklubbens möte i Norrköping. Där försvarade han engagerat sin hållning att medierna haft fel, helt fel, i fråga om Quickrättegångarna.
Lambertz menar att svenska medier dragit för långt gångna slutsatser av de uppgifter som journalisten Hannes Råstam lade fram i sin reportagebok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare”.
– Det är helt klarlagt att det inte klarlagt att han inte är skyldig, betonade Göran Lambertz med snårig spetsfundighet.
Om en person utmanar en kompakt opinion finns det skäl att stanna upp och lyssna. För tänk om Lambertz har rätt – trots att han är så ensam.
När Quickrättegångarna hölls åren mellan 1994 och 2001 var medieintresset massivt. Allmänheten kunde följa de gruvliga detaljer som återgavs i rättegångsreferaten och hisnade inför att så många dittills ouppklarade mord verkade få sin lösning.
När Hannes Råstam många år senare träffade Quick på Säters sjukhus började denne steg för steg ta tillbaka sina erkännanden. Råstam granskade polisutredningar och terapiverksamhet, och hans bok slog ned med kraft i svensk debatt 2012, varpå opinionen snabbt vände.
Råstams beskrivning är bestickande. Vid rättegångarna visades ihopklippta filmer från vallningarna på brottsplatser där det ser ut som om Quick med lätthet pekar ut var morden skett. När Råstam gick igenom materialet i sin helhet kunde han visa hur osäker han många gånger var och hur ”hjälpsamma” utredarna är så att alla detaljer blir rätt. Quick medicinerades med tung psykofarmaka och blir närmast belönad med droger när han ger rätt pusselbitar.
Lambertz menar dock att Råstam sin bok missleder sina läsare, kanske inte avsiktligt men eftersom han är övertygad om Quicks oskuld. Enligt Lambertz finns en rad argument som talar för Quick som gärningsman, bland annat hans diagnos och tidigare domar samt en rad fakta som han menar att bara den som utfört morden kan ha känt till.
Det skulle förvisso vara en rimlig hållning att säga att de fällande domarna var korrekta givet den sammanlagda bevisningen där erkännandena var en bärande del. När erkännandena senare togs tillbaka föll en väsentlig del av bevisföringen, och då är det också rimligt att resning beviljades, vilket ledde till att domarna revs upp.
Men Lambertz tar ett halvt steg till och ger sig in i invecklade resonemang och radar upp argument från förundersökningarna som talar för att Quick är gärningsmannen. Då borde ju Lambertz rasa över ett fallerande rättssystem, men det gör han inte för han säger sig inte i första hand vara intresserad av skuldfrågan.
– Min mission är att rädda de personer som nu anklagas för att ha gjort ett uselt jobb, sade han på torsdagskvällen åsyftande exempelvis åklagaren Christer van der Kwast, polisen Seppo Penttinen som var förhörsledare och advokat Claes Borgström.
Det är den grupp som Lambertz skämtsamt men likväl oroande kallar för sina ”Quickkamrater”. Något konfunderad blir jag över att en HD-domare ser som sitt kall att ärerädda väletablerade yrkesmän som rimligen är fullt förmögna att på egen hand försvara sina ståndpunkter.
De flesta av oss är nog mer intresserade av sakfrågan. Var det en rättsskandal att Quick en gång dömdes, vilket Råstam argumenterat för? Eller har Lambertz rätt, har den dömande makten fallit undan för en snabbrörlig och högljudd opinion? Fallet Quick fortsätter att oroa.