Valet av Stefan Löfven gav lugn åt ett parti som plågats under företrädaren Håkan Juholts tid av utspel, felsägningar och fadäser. Men Löfven har också kritiserats för att ha hållit en alltför låg profil i debatten under sitt första år som partiledare. En regering som tappat både lust och styrfart i en tid när arbetslöshetssiffrorna klättrar uppåt borde erbjuda tacksamma attackytor – inte minst för en partiledare som med bakgrund som pragmatisk Metallordförande vunnit respekt i näringslivet. En förklaring till Löfvens passivitet kunde vara att han ägnat kraften om att stöpa om det egna partiet, vilket i så fall borde märkas nu under kongressen.
Socialdemokratin är ett stort parti sammansatt av många fraktioner. Där finns en vänster- och en högerfalang, där finns de kristna i Broderskaparna, kvinnoförbundet och ett starkt ungdomsförbund. S-ledare har i alla tider fått balansera mellan olika kraftcentrum, och den som försummat att hålla ordning i partiet har riskerat svåra bakslag. Det har under senare år blivit tydligt att många i partitoppen förflyttat sig mot den politiska mitten. Därmed har partiorganisationen utvecklats från att vara det fundament som burit upp partiet, till att från partihögkvarterets perspektiv alltmer betraktas som en bångstyrig best att hantera.
De två folkrörelsepartierna i svensk politik beskriver härvidlag en liknande utveckling. Både Centerpartiet och Socialdemokraterna har vittförgrenade partiorganisationer med ett stort antal aktiva ombud på lokalplanet. Men båda partierna har under decennier tappat medlemmar. Resultatet är en åldrande medlemskår som försvarar traditionella positioner. Det blev tydligt när Centerpartiet presenterade ett djärvt idéprogram. Då gick en indignationsvåg genom rörelsen, och partiledaren Annie Lööf tvingades avbryta semestern för att gjuta olja på de upprörda vågorna. Resultatet blev en defensiv reträtt för partiledningen.
Mona Sahlin försökte på sin tid styra sitt parti i mer pragmatisk riktning för att återigen göra det relevant för breda väljargrupper. Kraftfullt motstånd från traditionalisterna satte stopp för kursändringen. Resultatet blev ytterligare en valförlust, men partifolkets slutsats var att en ännu tydligare vänstergir behövdes, varpå Sahlin avpolletterades.
Med den vänsterinriktade Håkan Juholt fick fotfolket en favorit. Symptomatiskt var att den juholtska förlåt-turnén vid möten med entusiastiska gräsrötter förvandlades till bejublade Je ne regrette rien-tal på vägen mot avgrunden. Denna kaosartade bakgrund ger Stefan Löfven ett urstarkt mandat. Hans första kongresstal bådade gott. Han avvärjde en befarad attack från SSU genom att bejaka kravet på en 90-dagarsgaranti för sysselsättning för unga under 25 år. Han utlovade rätt till heltid för kommunanställda i s-styrda kommuner.
Så här långt kunde eftergifterna tolkas som rimliga kompromisser för att bygga en solid plattform inför valet 2014. Men de många reträtterna och segdragna turerna kring den brännande frågan om vinster i välfärdsföretag bådar inte gott. De må så vara att en bedövande majoritet av partiets lokalpolitiker skyr privata alternativ, men väljarkåren i stort har en annan syn på offentliga monopol och de möjligheter som valfrihetsreformerna erbjudit. Löfven har ett gyllene tillfälle att genomföra den modernisering som krävs för att göra partiet mer relevant. Men en partiledare som fastnar i eviga försök att finna samförstånd med de kompromisslösa klipper själv av sina vingar.