Luften stod stilla i det spartanska mötesrummet. Att ventilationssystemet slumrat in märktes redan efter fem minuter. Sex timmar senare var syrebristen plågsam.
I onsdags iklädde jag mig för första gången rollen som EU-lobbyist – en av många som i gryningen tog första flyget och reste tillbaka samma kväll. Upplevelsen var fascinerande men också skrämmande. Som medierepresentant var jag ombedd att berätta om hur vi ser på tidningsläsningen, digitaliseringen och marknadsvillkoren. I fokus stod momsfrågan, en avgörande fråga för tidningsföretagen.
För den papperstidning som du håller i handen är momssatsen 6 procent. Men om du är prenumerant på vår e-tidning är momssatsen mer än fyra gånger högre, nämligen 25 procent. Priset som vi debiterar är detsamma oavsett om man är pappersläsare eller e-tidningsläsare, men med detta system får vi svårt att finansiera kvalitetsjournalistik i en framtid då många sannolikt går över till digital läsning.
Självklart är detta inte rimligt. Det handlar om ren skattediskriminering av den snabbt ökande digitala mediekonsumtionen. Kruxet är att en förändring strider mot ett EU-direktiv. I ett språkligt så mångfacetterat område som Europa skulle man kunna argumentera för att mediemarknaderna till övervägande delen är nationella, vilket skulle ge varje regering rätt att själv bestämma över tidningsmomsen, men så är det alltså inte.
I stället för att driva på för ett modernt synsätt har dock den svenska regeringen valt passivitet. Den franska regeringen, däremot, har öppet trotsat det förlegade direktivet genom att sänka digitalmomsen till nivån för papperstidningar.
EU-kommissionen har nu börjat arbetet med att se över momsdirektivet för att nå en enhetlighet mellan fysiska och digitala tidningar. Det slutliga beslutet om nivåerna fattas dock av ministerrådet, men klart är att kommissionens utredningsarbete blir ett viktigt beslutsunderlag.
Min bild av kommissionen är den av en extremt tjänstemannatung institution. Därför hade jag förväntat att denna fråga skulle skötas av erfarna tjänstemän med djupa fackkunskaper på medieområdet. Döm om min förvåning när jag i stället i det lufttomma rummet möter tre konsulter i åldern 25–30 år som fått några veckor på sig för att utreda en fråga som för många av Europas tidningsföretag handlar om att överleva eller att gå under.
Deras erfarenhet från medieområdet var obefintlig, men vad värre var, deras beläsenhet i analyser om medieutvecklingen kan inte ens kallas rudimentär. Jag och andra tidningsmänniskor från olika delar av Europa försökte förklara för dessa EU-makthavare hur vår verklighet ser ut.
– Nej, det finns inte någon typtidning att utgå från. The Sun är en helt annan tidning är Financial Times, förklarade britten tålmodigt.
– Villkoren i krisens Grekland är oerhört tuffa när människor knappar in på alla utgifter och företagen inte har råd att annonsera, sa greken.
– Vi har problem med lönsamheten eftersom Apple kräver 30 procent av intäkten när vi säljer e-tidningen via AppStore. Därtill kommer den höga digitalmomsen, påpekade holländaren.
Säkerligen är dessa konsulter oerhört receptiva och förhoppningsvis tillhör de Bryssels briljantaste ekonomer. Helt trygg känner jag mig dock inte.