Ett brev varje dag. Det skrev Josef och Elise Ullmann till 13-årige sonen Otto som de sänt till tryggheten i Sverige alldeles innan andra världskriget bröt ut. Föräldrarna visste att utsikterna var mörka för en judisk familj i Wien. Viktigast: att rädda sonen. Kanhända kunde familjen återförenas senare. I Sydamerika. Eller i USA.
En del judar insåg vad som var på gång och utvandrade från Tyskland och Österrike under 1930-talet. Men ju hårdare nazistregimen skärpte förföljelserna, desto svårare blev det att få inresetillstånd till de länder som kunde bli tillflyktsorter.
Rädslan för flyktingströmmar gjorde att omvärlden slöt sig. Sverige och Schweiz fick nazi-Tyskland att stämpla ett J i judars pass, så att inte någon skulle kunna ta sig in på falska premisser. Det är ett skändligt arv vi bär. När kriget var ett faktum stängde Tyskland gränserna för judar. Hitler hade andra planer för dem.
Genom Svenska kyrkans försorg kom en handfull judiska barn till Sverige. Otto var ett av dem. Hans och familjens öde har skildrats av Elisabeth Åsbrink i boken ”Och i Wienerwald står träden kvar” som återger de 500 brev föräldrarna skrev till sonen.
Jag har lyssnat på Åsbrinks berättelse som ljudbok under bilresor. All denna kärlek, all denna saknad och så den obevekliga vägen mot den utgång som brevskrivarna hoppas ska bli en annan, sedan resignerar inför, förtiger för att inte tynga sonen. Och de ständiga uppmaningarna till Otto att skriva oftare: ”Om så bara några rader. Så att vi vet att du mår väl.” Ibland blev berättelsen för grym, för berörande, trots att många av breven är ganska alldagliga.
Då har jag slagit över till radion – och hamnat mitt i rapporteringen om det sargade Syrien, om en regim som angriper sin egen befolkning med stridsgas. Parallellerna är uppenbara.
Frilansjournalisten Magnus Falkehed, som kidnappades under i Syrien, berättar i DN (19/1) hur militären tömmer landet på dess sunnimuslimska befolkning. Under offensiven mot rebellerna i bergsplatån Qalamoun har vägen ut ur Syrien än så länge fredats, så att flyktingar kan ta sig över gränsen till Libanon.
Grannländerna har tagit emot mer än två miljoner flyktingar. I Libanon är drygt var fjärde invånare en syrisk flykting. Till Europa har bara en rännil tagit sig. Sverige har tagit emot drygt 14.000 flyktingar, fler än något annat EU-land. Men i förhållande till de hundratusentals som fastnat i flyktingläger i grannländerna är det inte mycket.
Vi kan ta emot fler och måste argumentera med kraft för att fler EU-länder öppnar sina dörrar. Det är en skam att EU inte tar ansvar för en av de största humanitära katastroferna i vår tid i vårt närområde.
Med vår historia av eftergiftspolitik under andra världskriget har vi ett särskilt ansvar att stå upp för människor som flyr. På måndag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag för att säkra att vi lär av historien. ”Så, käraste pojke, idag har jag än en gång skrivit ett allvarligt brev, antagligen för att det är så vackert ute och jag känner starkt hur bra det är att du inte längre är kvar här. Men bry dig inte om allvaret, fortsätt vara glad och obekymrad. Jag kan inte alltid skratta och vara rolig, jag funderar alldeles för mycket.” 1944 upphör Josef och Elise Ullmanns brev.