Det är inte bara politiska kandidater som nu förbereder sig för det intensiva valår då vi ska rösta in ledamöter till EU-parlamentet, riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige. Även polisen rustar inför supervalåret.
Bakgrunden är ett hårdare samhällsklimat, där hot och trakasserier mot folkvalda blivit ett allt större problem.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson har på ett bra sätt synliggjort denna problematik i debatten och har nu även fört upp frågan högt på regeringens agenda.
Birgitta Ohlsson vill få till stånd en lagändring som gör att hot och trakasserier mot politiker straffas hårdare än om det drabbar vem som helst, men justitieminister Beatrice Ask tvekar och menar att befintlig lagstiftning borde räcka.
Frågan är inte enkel. Om straffsatsen för brott mot politiker skärps finns förstås risk att människor får bilden av staten anser att vissa människor är mer skyddsvärda, något som skulle kunna förstärka bilden av ett Vi och ett Dom.
Å andra sidan är det helt centralt för den representativa demokratin att människor verkligen vågar ställa upp och axla politiska uppdrag.
Av Sveriges alla förtroendevalda är de allra flesta oavlönade fritidspolitiker. Det är inte alltid tacksamma uppdrag. Politiker ägnar kvällar och lediga stunder åt inläsning, möten och andra förberedelser, och inte sällan tvingas de ta tuffa beslut som väcker starka känslor.
Om man därtill tvekar att engagera sig politiskt för att man befarar obehag, trakasserier eller rent av våld så är vi på mycket farliga vägar. Det är därför bra att Birgitta Ohlsson driver frågan och nu ger chefåklagaren Torsten Angervåg i Norrköping i uppdrag att syna hur domstolarna dömt när det gäller hot och våld mot politiker (DN 17/1).
Även vi som jobbar i medierna märker av den allt grövre samtalstonen. Snabbheten på nätet och möjligheten till anonymitet verkar göra att vi lättare trappar upp aggressiviteten och våra formuleringar.
Kanske fanns det en fördel med det analoga tidevarvet, då vi var tvungna att först sätta ett papper i valsen och sedan med omsorg skriva för att undvika felslag. Då hann en del av vreden rinna undan innan vi väl började formulera oss.
Hoten och trakasserierna har blivit värre även mot journalister. Det var något som föranledde ett möte nu i januari mellan intresseorganisationen Utgivarna och ledningarna för Säpo och Rikskrim.
Polisen bekräftade där bilden av ett tuffare samhällsklimat som även påverkar anställda inom rättsväsendet, i myndigheter, vissa publika företag och i kommunala förvaltningar.
Vi som jobbar i journalistiken har också anledning att rannsaka oss själva. Jakten på en bra vinkel eller en rubrik som fångar kan locka oss att förstärka meningsskiljaktigheter och beskriva konflikter som djupare än de kanske sakligt sett är.
Som en politiker beskrev det: ni sänder gärna när vi pucklar på varandra från talarstolen men när vi sedan i god ton skakar hand och tackar varandra för debatten, då har kamerorna sedan länge stängts av.