Linköping har mycket att vara stolt över. En vacker stadskärna, flygteknologi i världsklass, ett levande restaurangliv och vacker natur – för att bara nämna några saker. Men det senaste året har ytterligare en viktig sak tillkommit: Linköpingsmodellen.
Kommunen har i samarbete med Stadsmissionen och församlingarna i staden skapat Crossroads, där tiggarna från de fattigaste EU-länderna kan få lite av livets nödtorft. Det handlar verkligen inte om några extravaganser. Men när man frusit i ett gathörn hela dagen och sovit i en bil eller under en bro betyder det mycket att få en dusch och ett mål mat.
Crossroads har blivit en mötesplats där tiggarna också kan få information om hur man söker jobb.
Ryttargårdens kyrka har öppnat sina dörrar och där erbjuder Stadsmissionen upp till 20 personer natthärbärge. Detta räcker inte långt, och kommunen snabbutreder nu om fler platser kan skapas. För, som Linnéa Darell (FP), ordförande i omsorgsnämnden, säger: ”Vi vill inte att Linköping ska vara en stad där människor ligger ute och fryser om nätterna. Det är en fråga om solidaritet, oavsett vilket land man kommer från” (Corren 9/12).
Just så, i en välmående stad som Linköping ska fattiga människor inte behöva frysa ihjäl. Samarbetet för att stötta tiggarna har kommit att kallas Linköpingsmodellen, och nu undersöker flera andra kommuner i olika delar av landet om de kan göra något liknande. Att vår stads namn kopplas samman med humanism och medmänsklighet är något att vara oerhört stolt över.
På många håll i Sverige blåser snåla och hårda vindar. Förenklade sanningar sprids om att stängda gränser skulle lösa våra bekymmer.
Sveriges Radios reporter Randi Mossige-Norheim har i ett skakande reportage beskrivit hur tiggare i Stockholm trakasseras, hotas och spottas på (Studio Ett 9/12).
”Det finns inte en dag när jag inte får spott på mig eller folk svär åt mig”, berättade Mavisja, som tigger vid Sankt Eriksgatan i Stockholm. ”De spottar på ansiktet”, fortsatte hon. Några gånger har män urinerat på henne och andra tiggare när de legat och sovit.
Men ännu värre saker sker. Polisen utreder flera misstänkta mordbränder mot tältläger där tiggare legat och sovit. På de främlingsfientliga forumen på nätet eldar man på människoföraktet. Det handlar om rent hat – hat mot en folkgrupp som under århundraden varit förföljd och diskriminerad. Detta händer just nu i ett land som vill kalla sig civiliserat. Vi skriver 2014 och den avhumaniserande retoriken från 1930- och 1940-talen ekar åter. Det är vidrigt. Det är ovärdigt. Någon gång måste vi lära av historien.
Flera av tiggarna i Linköping kommer att tvingas fira jul under bar himmel i vinterkylan, långt bort från sina nära och kära.
Om du vill hjälpa så välkomnar Crossroads gåvor i form av vinterkläder, filtar, skor, tvål, schampo, tandborstar, rakhyvlar, raklödder, deodorant, plåster, tamponger, bindor, underkläder, strumpor, bröd, burksoppa, frukt, lexikon för svenska-bulgariska och svenska-rumänska. Lämna till Stadsmissionen eller till Johanneskyrkan.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. För en stad, liksom ett samhälle, ska bedömas efter hur man behandlar sina svagaste.