Den som förtvivlar över de svenska politiska blockens ängsliga förhållande till reformer kan låta sig inspireras av den nya presidenten i Mexiko, Enrique Peña Nieto. Inom 24 timmar efter att han tillträdde som president fick han samtliga stora partier att skriva på en agenda med 95 viktiga reformer samt en tidtabell för dessa. Reformerna utmanar dessutom de flesta särintressen i landet. Såväl vänsterpartiet PRD som det konservativa PAN har ställt sig bakom att många branscher öppnas för konkurrens, vilket bland annat gör det svårare för världens näst rikaste man Carlos Slim att håva in pengar i sitt telefonbolag.
Även de statliga bolagens monopol öppnas för nya konkurrenter. Fackens makt minskas kraftigt, inte minst i skolan som varit ett sorgebarn. Staten återtar rätten att anställa och avskeda lärare från lärarfacket. Lärarfackets ordförande står också åtalad för att ha förskingrat närmare en miljard kronor. Många såg hur medlemsavgifterna slussades till hennes maktbygge, men ingen tordes utmana henne innan Nieto. Tillväxtprognoserna för Mexiko skrivs nu upp rejält, i förväntan om att reformerna skall införas och ta skruv.
De svenska partierna slår för tillfället dövörat till när större reformer kommer på tal. Nästan obemärkt i Sverige har de rika länders ekonomiska samarbetsorganisation OECD publicerat sin senaste "Going for Growth"-rapport. Där föreslås konkreta reformer baserat på OECD-experternas undersökningar av vilka problem länder har och vad rimliga åtgärder är. OECD följer även upp i vilken utsträckning länderna har infört de föreslagna reformerna. För åren 2011-2012 placerar sig Sverige på en svag 30:e plats av 37 länder när det gäller att följa reformråden. Bland de länder som ivrigast följt rekommendationerna finns naturligtvis krisländer som Grekland och Irland. Men även många länder som klarat sig minst lika bra som Sverige genom finanskrisen ligger i reformtäten, till exempel Nya Zeeland, Österrike, Australien och Kanada.
För Sverige lovordas tidigare åtgärder för att minska sjukskrivningen. Men OECD påpekar att Sverige inte har brytt sig om några av organisationens mest centrala förslag under de senaste åren. Utbildning och bostadsbyggande måste ryckas upp ordentligt. En rekommendation är också att sänka marginalskatter för inkomster över medelinkomsten. Det behövs för att fler skall utbilda sig rätt och i tid, samt för att det skall bli lättare att rekrytera expertis internationellt.
Även anställningsskyddet för fasta anställningar bör ändras eftersom det hämmar produktivitetsutvecklingen och hindrar ungdomar och invandrare från att få jobb. Det skulle enligt OECD faktiskt minska inkomstklyftorna, eftersom en uppluckring av anställningsskyddet just hjälper svagare grupper på arbetsmarknaden. Det finns alltså mycket att ta itu med. Måste vi verkligen vänta till nästa kris innan vi är redo för en svensk Nieto?