För några år sedan väckte Richard Florida stor uppmärksamhet med sin bok ”Den kreativa klassens framväxt”. Budskapet lät så sympatiskt. Mer kreativitet, tolerans och kultur skulle också vara den viktigaste ingrediensen i framgångsrika städers utveckling. San Francisco var paradexemplet. Dessvärre kan verkligheten vara grym mot sympatiska teorier. Andra forskare lyckades inte bekräfta Floridas slutsatser. Utvecklingen har rentav gått åt motsatt håll. I USA går kulturstäder kräftgång, medan orter fulla av ”rednecks”, lågutbildade från södern, frodas och breder ut sig. Phoenix i Arizona eller Mobile i Alabama kryllar av nya industribyggnader och nyanlända anställda.
Även i Sverige har städer som Gävle eller Norrköping med sina kultursatsningar snarare halkat efter. Bäst har det gått för de som lever enligt mottot ”back to basics”. Ett gott företagsklimat, korta handläggningstider för tillstånd, skolor och högskolor som samarbetar med det lokala näringslivet. Detta visas i en ny bok ”Krympande och Växande Städer” skriven av Nima Sanandaji som Reforminstitutet nyss gett ut.
Utöver dessa gamla sanningar pekar senare års forskning på två särskilda framgångsrecept.
Det ena är vikten av att underlätta nybyggande. Uppsala har till exempel blivit en av Sveriges mest dynamiska städer sedan man tillåtit och underlättat byggprocessen. Det andra är vikten av ett modernt arbetssätt. Kommunpolitikers vardag handlar ofta om att besluta om den kommunala verksamhetens organisation, arbetssätt, investeringar, budget och driftsformer. Det är ett digert arbete att komma överens om allt. När majoriteter skiftar blir det ryckigt. Och det är nästan omöjligt att samarbeta med andra kommuner om man skall förhandla om varje liten sak.
Framgångsrika städer har oftast övergått från detaljstyrning till ett modernare beslutsfattande. Kommunpolitiker bestämmer där vad man vill uppnå och hur man skall mäta kvalitet och produktion. Detaljer delegeras till verksamheten. Med ett sådant arbetssätt blir också samverkan med andra kommuner mycket lättare. Professor Joakim Nergelius menar i sin bok ”Samarbete vs Storkommuner” att staten bör smörja processen mot mer resultatinriktade kommuner genom att i högre grad än tidigare fördela statliga bidrag till kommuner i samverkan i form av villkorade statsbidrag där statliga former av inspektion och kontroll av kommunernas insatser ersätts av stöd- och belöningssystem till kommuner som förbättrar sina resultat inom områden som exempelvis skola, ungdomsarbetslöshet eller flyktingmottagning.
Sveriges städer konkurrerar alltmer med framgångsrika städer över hela världen. Därför blir det också allt viktigare att tillämpa de framgångsrecept som forskningen verkligen lyckas belägga.