Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan beskriver en illa skött decentralisering. En del kommuner var dåligt förberedda, men staten drog också in på viktiga hjälpfunktioner. Problemet med Lewins resonemang är emellertid att han blandar ihop en historisk utveckling med orsakssamband. Han bortser helt enkelt ifrån att många verksamheter har fallerat trots att de fortsatt i statens regi. Tänk om skolan hade förblivit statlig men misskötts på samma sätt som Polisen, Försvaret, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan?
I själva verket är debatten om skolans förstatligande symptomatisk. Ett hejvilt tyckande, ja kvacksalveri, har alltför ofta ersatt skolutveckling på vetenskaplig grund. I forskningen finns inget stöd för att graden av centralisering spelar någon roll för skolresultaten. Lyckade skolsystem kan till den yttre formen se väldigt olika ut. Det viktiga är vad som sker i klassrummet. Forskningslitteraturen pekar på vikten av att göra formativa bedömningar där barn redan på förskolan undersöks noggrant, och behovet av särskilda stödinsatser kartläggs. Dessa skall sättas in tidigt och man bör anstränga sig att involvera föräldrarna i detta arbete och rentav utbilda dem också längs vägen. Självfallet är ordning och arbetsro i skolan är också avgörande.
En mer systematisk skolutvärdering behövs. Nationella prov måste kompletteras med regelbundna stickprov för att säkerställa att man mäter på liknande sätt i olika skolor. Skolor kan göra självutvärderingar, men de bör rutinmässigt kompletteras med en extern utvärdering. Dessa utvärderingar bör ha fokus på hur lärandet går till snarare än rent formella krav. I Sverige köper kommuner eller enskilda skolor ibland in sådana externa utvärderingar. Men det är mer undantag än regel. Skolinspektionens granskningar har visserligen blivit mer omfattande, men granskar för mycket blanketter och processer i stället för vad som sker i klassrummen.
Sådana utvärderingar behövs också för att kunna sålla bland de många innovationer som hägrar. Många skolor bör kunna köpa in bättre undervisning, ibland på distans, i ämnen där de är svaga. Lovande försök görs med så kallade ”flippade klassrum” där elever tittar på föreläsning i världsklass hemma på sin dator, och sedan ägnar tiden med läraren åt problemlösning. Skolböcker kommer gradvis att ersättas av interaktiva läromedel.
Dessa kittlande möjligheter kommer dock att leda käpprätt åt skogen om de införs så som modevågor och byråkratiska nycker har sköljt över skolan hittills. Framtidens skola behöver beslutsfattare som orienterar sig efter evidens. Kvacksalveri måste ersättas av professionalisering. Man skall helt enkelt inte tycka till om skolan, så som svenska pedagogikprofessorer dessvärre oftast ägnat sig åt. Testa vad som fungerar, och lära av vad andra länder har testat. Utvärdera skolor och lärare regelbundet och åtgärda när det inte fungerar bra.
Svårare än så behöver faktiskt inte skolpolitik vara.