Kriminaljournalisten Duncan Campbell från The Guardian i England var tagen av den hjärtliga stämningen under Stora Journalistprisgalan i Stockholm på torsdagskvällen.
– Ni applåderar även när era konkurrenter vinner, konstaterade han.
Hade vi varit i England så hade en majoritet i publiken buat. Ett år, fortsatte han, nådde den engelska journalistprisutdelningen en verkligt bottennapp:
– Då blev det slagsmål på scenen.
Campbell var inbjuden till den högtidliga Stora Journalistprisutdelningen för att berätta om läget för den engelska pressen. Bakgrunden till de dåliga relationerna i den brittiska journalistkåren är förstås den debatt som följt av tabloidpressens gradvisa vulgarisering, en nedgång som ledde till total kollaps när en av de största tidningarna, News of the World, visade sig ha systematiskt och olagligt avlyssnat brottsoffers och kändisars telefonmeddelanden.
För, som Campbell konstaterade, de utmanande metoderna har inte ens syftat till att avslöja maktmissbruk eller korruption – de har främst använts för att sprida skvaller om artister och andra celebriteter. Hela 61 journalister har gripits i den svällande telefonskandalen.
Campbells tidning The Guardian har varit ett av de medieföretag som hållit facklan högt när många andra tidningar sökt sig längre ner i dyn. Det var The Guardian som avslöjade telefonskandalen – och då får man många fiender i branschen.
Det var också denna tidning som först publicerade Edward Snowdens uppgifter om USA:s nationella säkerhetsservice NSA:s världsomspännande övervakning. För det får man förstås stor uppmärksamhet och uppskattning, men det är också obekvämt. Från regeringshåll har det skett utmanande försök att rama in den rakryggade tidningen. Inte ens mediebranschen har varit solidarisk.
- Tabloiden The Sun kallade oss landsförrädare, berättade Campbell.
Storbritannien är den moderna oberoende journalistikens vagga, och engelsk press har stått som förebild för många tidningar världen över. Därför är de många övertramp som vissa delar av pressen gjort särskilt sorgliga. Men i England finns också en stark och ambitiös kvalitetspress som står pall mot makthavares påtryckningar och inte väjer när det blåser motvind.
Nog sker pressetiska övertramp även i Sverige. Särskilt omdebatterade är kvällstidningarna som ibland anklagas för bristande etisk hänsyn. Denna debatt är viktig men man bör också beakta att svensk kvällspress – i jämförelse med brittiska tabloider och för den delen även exempelvis danska – håller en hög nivå. Både Expressen och Aftonbladet leds av engagerade publicister som är aktiva i det ständigt pågående medieetiska samtalet i branschen.
Helt följdriktigt hade också kvällspressen en nominering till Stora journalistpriset. Det var Christian Holmén och David Bass (Expressen) för det viktiga avslöjandet om ledande sverigedemokraters förkärlek för järnrör. Det räckte nu inte hela vägen, utan priset gick till Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin på Uppdrag Granskning (SVT) för grävet om Teliasoneras mutaffärer. De är värdiga vinnare, även om jag personligen gärna sett Motalasonen Niklas Orrenius (DN) vinna med sitt scoop om Skånepolisens romregister.