I veckan har jag haft förmånen att tillbringa några dagar i Köpenhamn, en med nordiska mått stor stad men som ändå inte känns sönderstressande.
Staden har en tydlig kärna med medeltida anor, där gatorna tillåts slingra sig fram och torgen återfinns på överraskande och kanske inte helt logiska ställen. Vi är många som gillar storstadspuls och tempo, men som ogillar när trafikleder skär rätt genom stadskärnan. Där ska finnas parker och andningshål men ändå finnas en täthet i bebyggelsen som ger stadskänsla. Köpenhamn har mycket av detta och utmärker sig dessutom med sina många gång- och cykelstråk.
Nog har Stor-Köpenhamn fått sin beskärda del av grå förstäder, men innerstaden är relativt välbevarad och präglas av en lyckad mix av moderna fastigheter och bebyggelse från 1700- och 1800-talet som fått växa fram i lager på lager runt kärnan. Under promenader fann jag mig själv ofta nyfiket blicka uppåt mot fasaderna.
Experter på stadsbyggnad kan säkert ge goda förklaringar till vad som krävs för en lyckad urban miljö. Men det som många uppskattar är städer som fått växa fram organiskt och som inte är helt sönderplanerade utifrån en viss epoks ideal, föreställningar som några decennier senare kan kännas hopplöst förlegade.
I den omvandling som nu sker av Linköpings innerstad står stora värden på spel. Tanken är att stadskärnan ska utvidgas och inkludera även området öster om Stångån. I den nya stadsdel som där planeras, Stångebro, blir den nya stationsanläggningen fokuspunkt. Enligt de planer som kommunicerats ska den nya bebyggelsen bli av tät stadskaraktär. Det låter bra, för Linköping omges redan av tillräckligt många satellitområden och villamattor.
Men för att en stadsdel ska leva hela dygnet räcker det inte bara att rita ut butiker och restauranger på en planskiss. Kvarteren måste inbjuda till shopping, krogbesök och vardagsliv så att näringsidkarna som ska verka där verkligen får ett kundunderlag.
Hur många förorter har vi inte sett i Sverige som en gång planerats för service och handel, men där nu butikslokaler gapar tomma efter att kunderna flytt till trivsammare miljöer?
Det är lättare att gilla kvarter som lever under större delen av dygnet än områden som förvandlas till sovstäder på dagen. Lika lite gillar vi att vistas kvällstid i stadsdelar av kontorskomplex som förvandlas till ödeland efter kl 18.00.
Därför är det viktigt att bostäder, företagande, butiker, kafé- och restaurangliv kan leva tillsammans. I denna variation uppstår miljöer som vi gillar att vara i, staden blir något mer än en ansamling gator som vi jäktar igenom. Staden blir vårt förlängda vardagsrum.
I Linköping märker vi det starka engagemanget för stadsplanefrågor, dels i form av det stora intresset för vår krönikör Gunnar Elfströms beskrivningar av bebyggelsen i vår stad, där varje fastighet har en spännande historia att berätta, dels i form av debattviljan när det gäller den stora stadsomvandling vi står inför genom byggandet av den viktiga och efterlängtade Ostlänken.
På fredagen kom Trafikverkets utredning som visar att tunnelalternativet blir ungefär dubbelt så dyrt som broalternativet. Men båda alternativen ligger inom det möjligas ramar. Trafikverket påtalar att en järnvägstunnel innebär stora fördelar ur ett stadsplaneringsperspektiv genom att attraktiva ytor frigörs.
De olika alternativen för Ostlänkens dragning genom staden kommer nu att ställas ut för allmänheten att ta ställning till, bland annat på Stadsbiblioteket i Linköping och på Trafikverkets hemsida: www.trafikverket.se/ostlanken. Ta chansen och försök bilda dig en egen uppfattning. Detta är en av Linköpings viktigaste framtidsfrågor just nu.