I dag är det 25 år sedan Saddam Husseins regim flygbombade den kurdiska staden Halabja med nervgas. Attacken började på eftermiddagen den 16 mars 1988. Irakiska Mig- och Mirageplan släppte bomblast efter bomblast över obeväpnade civila.
Vi har nog alla sett bilderna efter gasattacken.
En mamma har segnat ned på marken med sitt döda spädbarn i famnen. Vuxna som verkar ha dött inom loppet av några sekunder och som fallit där de stått. Barn som stelnat för evigt mitt i en lek som plötsligt avbrutits. Många dog efter en plågsam dödskamp.
Omkring 5 000 människor dödades, merparten civilpersoner, och uppemot 10 000 skadades. Angreppet var ett led i den irakiska regimens försök att utrota den kurdiska befolkningen i gränstrakterna mot det Iran som Saddam anfallit i tron att det skulle bli ett lätt byte.
I dagarna är det också tio år sedan USA inledde invasionen av Irak. Var kriget berättigat? Går det att bomba fram demokrati? Och hur var det med de massförstörelsevapen som Saddam sades ha?
Går vi tillbaka tio i år i tiden var Västvärlden alltjämt skakat av 11 september-attackerna. USA svarade med ett krig i Afghanistan för att oskadliggöra terrornätverket al-Qaida, ett krig som åtminstone till en början såg ut att vara framgångsrikt. Talibanerna drevs från makten, förtrycket mot kurder och oliktänkande upphörde. Flickor fick gå i skola och barn kunde återigen flyga sina drakar, en lek som varit förbjuden under talibanregimen.
I det läget framstod förutsättningarna att nå snabba framgångar med en krigsinsats även i Irak som ganska goda. Motivet för den USA-ledda koalitionens invasion var att oskadliggöra en regim som startat två anfallskrig i regionen (Iran och Kuwait), skjutit raketer mot Israel och Saudiarabien, som fängslat oliktänkande och gasat ihjäl sin egen befolkning.
Jag tillhörde dem som då tyckte att de internationella sanktionerna nått vägs ände att målsättningen att avväpna Saddam Hussein var riktig. Farhågorna om att regimen, som ju använt kemiska vapen i Halabja, fortsatt skulle ha haft tillgång till massförstörelsevapen visade sig dock överdrivna. Var invasionen därför inte befogad?
I dag vet vi att vägen till demokrati, trygghet och rättssäkerhet är lång, det gäller både i Afghanistan och Irak. Terrordåd, bomber och väpnade attacker från upprorsmän har blivit en skrämmande del av vardagen. Mer än en gång har jag själv vacklat i min syn på om invasionen av Irak var riktig.
Allra bäst hade förstås varit om FN:s säkerhetsråd kunnat samla sig bakom aktionerna, men som det ser ut i dag kan en enskild stat genom sitt veto i säkerhetsrådet lamslå hela det internationella samfundet.
Så här tio år efter att Saddam Hussein störtats finns dock äntligen ett spirande hopp om en fredlig vardag. Sveriges Radios korrespondent gjorde häromdagen ett rörande reportage om hur livet i Bagdad börjar återgå till något slags normalitet. Vägen till stabilitet och trygghet är alltjämt lång, men Irak har trots allt blivit en bättre plats att leva på än under Saddam Husseins blodtörstiga diktatur.