Under decennier har regionalt samarbete i Östergötland varit en fråga som ständigt varit på agendan. Men resultatet har varit magert. Eller med Stigsson Michajlovs beskrivning: ”Ett ständigt pågående fiasko.”
Hårda ord, men inte helt orättvist. När frågan om storregioner skulle behandlas sönderföll det politiska livet i Östergötland i vad som mer liknade polsk riksdag. Bilda region så att vår stad blir centrum! Nej, vår stad ligger bäst till! Du är dum. Du är dummast.
Visst har regionen, efter långt om länge, nått resultat i till exempel infrastrukturfrågorna, men jag är övertygad om att en så ekonomiskt och befolkningsmässigt stark region som Östergötland skulle ha kunnat nå fram snabbare om man förmått visa större enighet gentemot regeringen.
Under tiden har det östgötska näringslivet gnisslat tänder i ilska över dragkampen mellan städerna som betydligt oftare varit kontraproduktiv än stimulerat till positiv tävlan. Det finns exempel på företagsetableringar som helt gått Östergötlands näsa förbi när regionens kommuner inte förmått dra åt samma håll.
Efter lång väntan gav regeringen till slut upp försöken att få Östergötland att bygga ihop sig med någon annan region, vilket hade varit bra för näringsliv och framtida växtkraft. Efter sommaren kom beskedet att vi får bilda region med oss själva i stället, det vill säga länet blir regionkommun. Hurra, ropade östgötapolitiker, såsom i glömska över att de regioner som vi friat till faktiskt inte var så sugna på att slå sina påsar ihop med oss.
Och så var det i gång igen. Likt diktens Jan Ersa och Per Persa fortsatte den eviga trätan mellan de två städerna, nu om regionhuvudstadens belägenhet. Det gör att man blir klart uppiggad när det kommer ett förslag helt på tvärs: att i stället lägga regionhuvudorten i Motala. Lite som Västtyskland där den lilla staden Bonn till slut blev en väl fungerande och trivsam administrativ huvudstad.
Skulle inte förvåna om vi snart får återse den gamla idén om Norsholm som ny knutpunkt för regionen, i kompromissens namn. Lite kittlande är tanken på en östgötamotsvarighet till Brasiliens futuristiska huvudstad Brasilia som sammanbindande punkt mellan de konkurrerande köpingarna. Men åter till tanken att slå ihop kommunerna, vad skulle poängen vara? Stigsson Michajlovs argument är att politiken då skulle tvingas lyfta sig från bypolitiska argument till mer principiella och ideologiska. Tilläggas kan att kommunerna lättare skulle kunna se till Storköpings intressen vid företagsetableringar i stället för att i varje läge sträva efter att göra den egna staden till vinnare.
Här ett talande Frödingcitat: ”Var klövern grann i Backabyn, så var den klen i Nackabyn, där växte blomst och bär. Då gren och flen Per Persa, då hyttade Jan Ersa med näven bort åt Per.
Gick det på tok i Nackabyn, var det kalas i Backabyn och glädjen stod i tak. Var mörk i håg Per Persa, som solen sken Jan Ersa som gjorde brygd och bak.”
Nog vore det välgörande om vi kunde lyfta oss ur sådan urgammal och inskränkt rivalitet.Om en gemensam kommun är en realistisk idé tål att diskuteras, men det är nyttigt att tänja på våra föreställningar. För tänk vilken maktfaktor Storköping skulle bli.