Det är ingen uppbygglig syn att titta ut över en högstadie- eller gymnasieklass en morgon i oktober. Minst hälften av eleverna befinner sig fortfarande i halvsovande tillstånd, många är så trötta ett de inte fungerar intellektuellt och några är så trasiga av sömnbrist att de riskerar psykisk ohälsa.
De flesta skulle må bättre om de levde sundare, motionerade, fick dagsljus och stängde av datorn tidigare på kvällarna. Men alla tonårsföräldrar vet att det inte är riktigt så enkelt. Många tonåringar tycks ha en förskjuten dygnsrytm, deras biologiska klocka är ofta helt ur fas med omgivningen.
Att människor har olika rytm på sina biologiska klockor är väl känt, det finns morgonmänniskor och kvällsmänniskor. Men skillnaderna tycks kulminera i tonåren då många unga blir extrema kvällsmänniskor. I sin mest uttalade form kallas det försenad sömnfas, eller DSPS. Enligt forskning på Uppsala universitet lider 7–16 procent av svenska ungdomar av DSPS och kan inte somna förrän tidigast vid ett–tvåtiden på natten, hur uttröttade de än är. När väckarklockan ringer är de mitt i sin djupsömn, och dagarna tillbringas i ett töcken av sömnbrist.
För många unga människor, på väg ut i livet, får det förödande följder. De underpresterar i skolan och får dåligt självförtroende. Förståelsen hos omgivningen är ofta lika med noll, i ett land där god arbetsmoral är en hederssak ses morgontrötthet som en karaktärssvaghet. Av föräldrar lärare och läkare får de ofta höra att de borde ”anstränga sig mera” och ”gå och lägga sig tidigare”.
I USA har man större förståelse för unga med DSPS. Många klarar vardagen betydligt bättre med hjälp av melatonin, ett kroppseget ”sömnhormon” som säljs som kosttillskott i alla affärer. I Sverige är melatonin klassat som läkemedel, och trots att de flesta är överens om att det är en ofarlig och snäll medicinering så är det få som får det utskrivet. Orsaken är främst byråkratisk, det saknas studier på unga och det enda melatoninpreparat som svenska läkare kan skriva ut har en alltför långvarig effekt för att fungera bra.
Men det enklaste vore ju att skjuta på skoldagen. Forskare på universitetet i Oxford genomförde 2010 en pilotstudie där de lät en grupp ungdomar börja skol-dagen klockan tio. Resultatet var mycket tydligt: Eleverna presterade bättre och fick färre sjukdagar. Dessutom förbättrades stämningen på skolan.
Nu ska de göra en större undersökning med 30 000 elever. Kritikerna menar att det inte är någon idé att flytta skoldagen några timmar, eleverna kommer bara att skjuta ännu mer på sin dygnsrytm och fortsätta vara lika trötta. Men då har de inte förstått att våra inre klockor hela tiden påverkas av dagsljuset. Det är den dagliga dosen av dagsljus på vägen till skolan som sparkar igång de trötta skol-eleverna och får deras hjärnor att ställa om från halvsovande nattläge till full vakenhet.
Vi borde göra samma experiment i Sverige. Att förskjuta skoldagen skulle kanske vara ett enkelt sätt att förbättra de omtalade Pisaresultaten. Och för många ungdomar skulle det vara en välsignelse.
Johan Sievers är reporter på Corren och skriver krönikor varannan fredag. Han nås på 013-28 02 34 eller johan.sievers@corren.se