Varje år vid den här tiden, då naturen är så nyfödd och skör men också som mest hoppingivande, går mina tankar i samma riktning. Livet är så skört, så skört. Ingenting är givet. Allt är utmätt, allt är ändligt. Här gäller att njuta. Och skynda att älska.
För exakt 15 år sedan blev jag förlöst med katastrofsnitt i vecka 30. Havandeskapsförgiftning. Min andra.
Min son, den lilla parveln, vägde bara ett drygt kilo. Hans huvud var stort som ett äpple och hans lår hade exakt samma omkrets som min tumme. Jag har ganska smala fingrar.
Han kunde inte andas själv utan fick läggas i respirator. Hans hjärta opererades i hopp om att han skulle kunna syresätta sig bättre. Det gjorde han inte. Veckor blev till månader. Det var vår ute, men hade lika gärna kunnat vara hagel och drivis. Jag märkte inte av något väder alls. Jag märkte överhuvudtaget inte något annat än den flämtande lilla fågelungen inne i kuvösen.
Just när mitt mod var på väg att nå sin botten kom överläkare Orvar Finnström hem från sin tjänstgöring utomlands, satte sig in i det ärende som var mitt barn, och sa: "nu sätter vi in det stora artilleriet". Medicinmässigt.
Hur stora är chanserna? frågade jag. Svara mig ärligt! "50 procent", svarade Orvar Finnström.
Om det var Orvars mångåriga kompetens eller något annat är ointressant, men precis då vände det. Jag är inte religiös, men tro och hopp kan försätta berg och var det något som denne man försåg mig med så var det just hopp. Trots den dystra prognosen han just levererat gav mig Orvar Finnström en urbota stark kraft som jag tror jag har kvar än i dag.
Och ibland tänker jag att jag kanske lyckades överföra lite av den där styrkan till min älskade unge, när han under stort mankemang flyttades ut från kuvösen med alla slangar och sladdar och lades på mitt bröst under en värmefilt. Timme ut och timme in, dygn efter dygn och vecka efter vecka låg han där. Och alla värden på dataskärmen han ständigt var kopplad till blev så mycket bättre när han låg där. Hos mig eller hos sin pappa.
Mänsklig värme och närhet, en annans trygga hjärtslag. Så enkelt att det är lätt att glömma hur viktigt och stort det är.
Jag hoppas att du liksom jag njuter av våren, Orvar. Jag hoppas att du är nöjd med och förmår känna dig stolt över ditt fantastiska livsverk, med alla hundratals ungar du har hjälpt tillbaka till livet.
Och jag önskar så, att alla som drabbades av svår sjukdom skulle ha turen att få hamna hos en doktor som du, med din oslagbara kombination av hjärna och hjärta. Professionalism och medmänsklig värme.
Till min 15-åriga pojke: Grattis, min älskling. Du är underbar.
Till er andra: Skynda att älska.