Är skolan lika bra för pojkar som för flickor?
Tillåt mig tvivla.
De senaste veckorna har jag varit ute i många grundskoleklasser, ibland för att göra reportage, ibland för att hålla föredrag, och det jag mött är en skola påfallande lik den jag lämnade på 1980-talet.
En skola som passar många flickor väldigt bra och många pojkar väldigt illa.
En skola full av duktiga, drivna flickor, som lyssnar när läraren talar, som gör det läraren säger till dem och som dessutom gör det bra.
Flickor som tycks som skapta för skolan.
Eller är det kanske tvärtom, skolan som är skapt för dem?
Historiskt hade svaret på den frågan varit ett rungande ja. Skolan har de senaste decennierna varit anpassad för de duktiga barnen och haft få verktyg för de med olika svårigheter.
Idag ser det bättre ut, idag är skolan mer individanpassad, skolpersonalen har mer kunskap om varje individ och därmed fler verktyg att leda rätt, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Jag var själv en okoncentrerad pojke i skolan. En tystlåten dagdrömmare som ofta funderade på varför så lite av det mina lärare sa fastnade i min hjärna och varför så mycket av det jag läste i skolböckerna kändes helt nytt, som om jag aldrig hört någon lärare tala om det.
Idag vet jag. Jag hade koncentrationssvårigheter hela skoltiden. Jag lyssnade bara ibland.
Som vuxen, när jag för 15-20 år sedan utreddes för epilepsi, fick jag höra av psykologen på neurologen att min profil liknar ADD, diagnosen som ges de med ADHD utan hyperaktivitet. Just då, när psykologen sa det, hade jag mest fokus på epilepsi och tänkte inte så mycket på det där med ADD.
På senare år har jag tänkt desto mer på det. Då har mycket fallit på plats.
Skolan handlar förstås inte bara om koncentration, det handlar också om begåvning och mognad.
Som Magnus Wallén, rektor för Linghemsskolan, påpekade när vi nyligen diskuterade ämnet:
– Pojkar är ofta två år efter tjejerna i utvecklingen, så skolan är för teoretiserad för många pojkar. Det är därför Linköpings kommun nu har satt speciellt fokus på pojkars resultat.
Jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Det var inget jag bara hade som pojke, det är min personlighet och skillnaden nu, som man, jämfört med förr, som pojke, är att jag har lärt mig hantera svårigheterna bättre.
Jag önskar bara att jag, eller någon i min omgivning, hade haft dessa insikter när jag var barn.
När jag besöker skolan idag ser jag de okoncentrerade barnen så tydligt. De som, likt mig, bara lyssnar på en del av det läraren säger, som dagdrömmer och iakttar allt som rör sig runt dem, i klassrummet och utanför fönstren. Runt dem sitter duktiga, drivna barn och räcker upp handen innan dagdrömmarna ens uppfattat frågan.
Precis som på min tid är pojkarna överrepresenterade bland de okoncentrerade och flickorna bland de duktiga.
Som av en tillfällighet lika överrepresenterade som kvinnor är i lärarkåren de tidiga åren. Enligt SCB är 85 procent av de utbildade lärarna i de tidiga grundskoleåren kvinnor. Det är lätt att anta att merparten av dem är hämtade ur gruppen duktiga, drivna flickor, de som hela sin skolgång får bekräftat att skolan är en plats som passar dem.
Jag tror det vore bra för skolan om fler lärare rekryterades ur den andra gruppen, män som en gång i tiden var små okoncentrerade pojkar. Inte för att dagens lärare inte kan ta sig an alla grupper, det kan de förstås och många gör det väldigt bra, utan mer för att mångfald är bra, för att vi människor är olika bra på olika saker där olikheterna ofta kompletterar varandra.
Jag tror att den mångfalden i lärarkåren skulle vara bra för alla inblandade, inte bara för eleverna.
I första delen av reportageserien "Skolan idag", som inleds på sidan 6 idag, gör jag ett nedslag på Nya Rydsskolan. En skola som hämtat mycket inspiration från den nya zeeländska pedagogiken, där fokus ligger på olika undervisning för olika elever.
Bland annat använder de en matta i klassrummen, placerad längst fram vid vita tavlan, som eleverna sitter på många lektioner med läraren på en pall precis framför.
Det är ju genialt.
På lektionerna jag följde på Nya Rydsskolan, när barnen satt på mattan, fick lärarna maximal uppmärksamhet, mycket mer än i andra klassrum jag varit i de senaste veckorna.
Sittandes där, bara någon meter från läraren som talar eller filmen som spelas upp, med blicken riktad snett uppåt, med övriga klassrummet och alla fönster utanför ditt synfält, är det väldigt svårt att inte lyssna.
Jag hade älskat mattan för 35 år sedan.