Dawit Isaak är årsbarn med mig. Han är pappa, jag är mamma. Vi är båda journalister. Men där upphör likheterna, för jag har turen att arbeta i ett fritt land.
Dawit Isaak trodde att en positiv utveckling var möjlig i hemlandet Eritrea, men 2001 slog regimen brutalt ned den fria pressen. Dawit Isaak har inte fått träffa sina barn på 13 långa år. Hans familj får inte ens veta var han hålls fängslad, än mindre hur han mår. Någon rättegång har aldrig hållits.
Den eritreanska regimen vill förstås att Dawit Isaak ska glömmas av omvärlden. Liksom de många andra journalister och oppositionella som sitter fängslade. År efter år har pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser placerat Eritrea på absolut jumboplats i sitt Pressfrihetsindex, alltså ännu sämre än de ökända förbrytarstaterna Nordkorea, Syrien och Somalia.
Det är gentemot denna regim som Sveriges regering valt att arbeta genom tyst diplomati. Tretton år av tystnad. Att det inte fungerat är alltför uppenbart. Därför är det en god sak att tonläget nu höjts.
I början av september utvisade regeringen en eritreansk toppdiplomat. Som brukligt är i dessa fall avstod man från att ange skälen, men en inte oäven gissning är att orsaken är regimens trakasserier och spioneriverksamhet mot landsmän i exil. Ambassaden är känd för att pressa eritreaner i Sverige på pengar i form av en olaglig exilskatt. Den som inte betalar får inte ut ID-handlingar och hotas med att anhöriga i hemlandet kan råka illa ut. I förra veckan fördömde EU Eritreas brott mot mänskliga rättigheter.
Dawit Isaak fyller 50 år den 27 oktober. Pressen på regimen att frige honom måste skärpas ytterligare, så att den svensk-eritreanske journalisten får återförenas med sin familj i Sverige. Den som vill göra en insats kan sätta in en slant på Stödföreningen Free Dawits bankgiro 5045-0295. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.