I morgon, söndag, tar ÅFF emot AIK på Kopparvallen. Det borde vara dukat för en härlig fotbollsfest, med två bra lag som möts inför engagerade fotbollsfans. Men det finns risk för att matchen förmörkas av oroligheter och bråk.
Polisen förväntar sig att många AIK-fans tar sig till Åtvidaberg och har därför definierat morgondagens match som en högriskmatch. Fotbollen är Sveriges största folksport och älskas av hundratusentals. Men några våldsbejakande supporters har gjort slagsmål till den egentliga begivenheten. AIK är ett av de lag som inte bara mobiliserar fotbollsälskare utan även lockar en svans av våldsverkare, inte minst den ökända grupperingen Firman boys.
Polisledningen är förtegen om hur många poliser som kommer att kallas in till söndagens match, men man säger sig följa biljettförsäljningen noga för att rätt kunna dimensionera insatsen. Uppenbarligen vill man inte ge våldsbenägna fans någon förhandsinformation om insatsens storlek – detta för att inte riskera att hamna i underläge.
Detta är absurt. Alltför länge har det funnits en skrämmande naivitet inför idrottsrelaterat våld. Polisinsatser för hundratusentals kronor har krävts för att hålla ordning kring vissa matcher. Krogägare och fastighetsägare har fått se hur maskerade ligister gått bärsärkagång intill arenorna och slagit sönder deras egendom. Människor som kommit i pöbelns väg har råkat illa ut. Många fotbollsintresserade har skrämts av slagsmålen och avstår numera från att gå på matcher.
Det har blivit lugnare inne på läktarna de senaste åren, invänder då vissa. Det är förvisso korrekt, men det beror inte primärt på att bråkmakarna förvandlats till blida lamm, utan på hårdare insatser under matcherna, med ett stort antal väktare och supporterpoliser på plats samt separata ingångar och burar som ska hålla isär lagens klackar.
Regeringens ”huliganutredare” Björn Eriksson, tidigare landshövding i Östergötland, har lagt fram ett batteri av förslag för att komma till rätta med problemen. Det gäller allt från tillträdesförbud till arenorna, maskeringsförbud och ett nationellt huliganregister. Men regeringen har hittills inte lyft ett finger för att skärpa lagstiftningen.
Eriksson visar i sitt slutbetänkande (presenterat i Corren 21/3 2013) att fotbollshuliganerna inte endast består av vilsna ynglingar som dricker för mycket öl i kompisars lag och då och då kommer i planlöst gruff med andra supporters, vilket är en spridd bild av det idrottsrelaterade våldet. Det pågår en kriminell infiltration av både supportergrupper och idrottsrörelsen som sådan. I veckan berättade även SVT:s ”Uppdrag Granskning” hur kriminella element utövar makt och inflytande över AIK med hjälp av supportergruppen Firman boys.
Vad har då kriminella grupperingar för intressen i elitidrotten? Elitklubbarna omsätter hundratals miljoner kronor, och spelbranschen ännu större belopp.
För dem som har rätt ”verktyg” att skaffa sig konfidentiell information och utöva påverkan finns möjligheter till ekonomisk vinning. Och idrottshuliganer och gängkriminella kan i symbios bygga upp det våldskapital som skrämmer och ger makt. Det är dags att släppa skygglapparna inför det idrottsrelaterade våldet.