Vi snackar om sådant hemma just nu, jag och tonåringarna. Diskussionen är nyttig och tvingar mig att rannsaka mig själv och slipa mina argument innan jag levererar dem. Var går gränsen mellan uppriktighet och tjat? Mellan att vara ärlig och att såra?
Hur många har man inte hört säga "gud, vad hon tjatar där hemma. Mal samma saker om och om igen". Eller är det motparten som inte lyssnar, inte bryr sig, och gör att den missnöjda känner sig föranledd att ta om samma sak om och om igen? Eller till slut resignerar, blir tyst och därmed tagen för "äntligen nöjd".
Att prata - verkligen prata - är ingen mirakelväg till evig lycka. Men jag tror att det - om någon lyssnar - är fundamentet för att de nära relationerna med bästa vännen, barnen eller partnern ska bli riktigt bra. Så till tonåringarna gör jag en liten checklista:
Det finns människor som lyckas brotta ned sina problem i burkar, skruva åt locket hårt, placera dem på en hylla längst bak i skallen, låta ett dammlager lägga sig över dem och knalla vidare som om inget har hänt. Men om man en dag kraschar så riskerar alla burkarna att göra detsamma och det som väller ut blir näst intill omöjligt att hantera.
Med risk för att låta förmäten och framstå som en pretentiös spridare av självklarheter, så tror jag ändå att ömsesidig ärlighet är väldigt viktigt.
Man måste inte säga allt, men det väsentliga. På sikt är det vad du själv och dem du värnar mår bäst av. Så om en när och kär vågar vara brutalt uppriktig mot dig beror det förmodligen på att du bedöms som en älskvärd människa, värd att vara sann mot. Oviktigt folk i periferin orkar man sällan lägga sådant engagemang på.
Det kan vara både svårt och obehagligt att vara ärlig, fruktansvärt om det leder till konflikter eller uppbrott, men jag tror man måste träna sig i att våga. Lättnaden efteråt är värd det.
Alternativet till ärlighet är nästan alltid värre, tycker jag. Tidsinställda bomber har en tendens att brisera även om de får pappkartonger över sig.
Man måste prata med varandra. Man måste verkligen det.