Ni har säkert sett dem på stan, ungdomar som jagar runt med sina mobiler för att fånga Pokémon-figurer.
Många föräldrar jublar, äntligen rör sig deras barn, och affärerna säljer slut på telefontillbehör, som extrabatterier och hållare till cykeln.
Det är alltså det amerikanska mjukvaruföretaget Niantic, Pokémon Gos grundare, som aktiverar våra barn och ungdomar – när det borde vara skolminister Gustav Fridolin (MP).
I många år har vi sett hur den organiserade ungdomsidrotten utvecklats till en klassfråga, med alla dess medlemsavgifter, cupavgifter och krav på utrustning. Att åka på ungdomscup, vilken sport det än gäller, har blivit ett medelklassnöje.
Barn och ungdomar som inte är en del av detta är utlämnade till idrotten i skolan för att få fysisk aktivitet.
Redan för 15 år sedan visade det så kallade Bunkefloprojektet att mer aktiva barn fick bättre resultat i skolan, men det är sorgligt att den forskningen fortfarande, så här många år senare, inte har fått större genomslag i skolan.
Bunkeflo visade bland annat att barn som gavs 60 minuter obligatorisk fysisk aktivitet i skolan, vid sidan av den ordinarie undervisningen, fick starkare fysik förstås, men även bättre skolresultat.
Många har förstått dessa fakta, i riksdagen har Alliansen och Sverigedemokraterna majoritet för fler idrottstimmar i skolan, men när regeringen nyligen presenterade sitt förslag på ny timplan lyftes bara matematik och teknik.
Varför inte också idrott?
Att matematik och teknik lyfts är helt rätt, men regeringen borde gå ännu längre och inte bara ta några timmar från elevens val, utan skrota det helt och lägga 100 timmar till på idrott och hälsa, precis så som riksdagsmajoriteten vill.
Det skulle ge bättre skolresultat och bättre hälsa.
Bunkeflomodellen har de senaste åren spridit sig till skolor över landet, men det är hög tid att den gör avtryck även i timplanen. Gärna också kryddat av de extra 60 dagliga minuterna a`la Bunkeflo, vilket bland andra Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson propagerat för i sommar.
Gustav Fridolin sa, när han presenterade timplanen, att mer schemlagd idrott inte kommer få de som rör sig minst att röra sig mer, att barnen kan röra sig på rasterna.
Det är att blunda för forskningen och förminska betydelsen av fysisk aktivitet. Med Fridolins argumentation skulle man ju kunna säga så som alla ämnen, att om barnen behöver lära sig mer matematik så kan de räkna på rasterna.
De som är aktiva på rasterna är dessutom oftast desamma som är aktiva utanför skoltid.
Regeringen borde ta ansvar för samhällsutvecklingen, att ett ökat användande av mobiltelefoner, dataspel och liknande i kombination med ett ökat utanförskap gör att stora grupper är för passiva, med dålig hälsa och sämre skolresultat till följd.
Fridolin som minister borde veta att ohälsa kostar samhället miljarder varje år, att om man inte avsätter resurser för hälsan så måste man senare avsätta resurser för sjukdom.
I stället är det alltså en amerikansk spelutvecklare som kliver fram och aktiverar våra barn och ungdomar.
Jag har själv en elvaåring där hemma som älskar Pokémon Go och när vi häromdagen var inne i teknikaffären vittnade expediten om köprusch och stundtals tomma lager för extrabatterier och andra mobiltillbehör.
Precis som i den organiserade idrotten är det alltså de köpstarka som hänger med.
Övriga får vackert stå passiva och titta på och hoppas på högre makter.
Christer Kustvik är chefredaktör för Corren.