En man böjer sig ned i tårar över en ung död man, anhörig eller vän. En mamma kan inte slita sig från sitt döda barn medan en man drar i hennes arm i, som i ett försök att rädda henne från bottenlös sorg. Döda barn svepta i vita tygstycken, i ändlöst långa rader.
I torsdagens Corren publicerade vi flera skakande bilder från krigets Syrien. Bilder som tyder på att Assadregimen trappat upp krigföringen mot civilbefolkningen genom att giftgasattackera en hel förstad till Damaskus.
Fortfarande är det inte helt bevisat att det är regimen som ligger bakom användningen av massförstörelsevapen, men experter menar att det inte är sannolikt att rebellerna har kapacitet att sprida nervgas i den omfattning som skett.
Ännu har inte FN:s vapeninspektörer tillåtits inspektera platsen och offren. En regim som med trovärdighet vill hävda sin oskuld borde omedelbart se till att inspektörerna kom på plats, i synnerhet när det mesta tyder på att det är den flyktiga giftgasen sarin som använts.
Correns och andra mediers beslut att publicera av bilder av detta slag är inget som sker lättvindigt utan föregås av diskussioner och avvägningar. I flödet från de internationella nyhetsbyråerna kom under onsdagen mängder av foton som var ännu mer förfärande än de vi valde ut. Där kom även rörliga bilder på småttingar och vuxna som förtvivlat försökte dra ner luft i sina förstörda lungor och som vred sig i intensiva plågor.
Vi är skyldiga de döda och deras anhöriga respekt och bör därför avstå från att visa bilder som är alltför utlämnande. Skadade som kämpar för livet har inte möjlighet att ge besked om de vill förekomma på bild i medier världen över.
Samtidigt är det viktigt att visa krigets sanna ansikte. För vi har så lätt att hålla ifrån oss krigets fasor när det mesta vi får höra är korthuggna och opersonliga telegram. Därför blir de personliga berättelserna så viktiga, men dessa skildringar får vi ofta inte förrän långt senare, när stridigheterna lagt sig. Den dokumentära bilden kan däremot snabbt nå spridning.
Genom historien finns en rad exempel på hur publiceringen av en bild påverkat skeendet. Robert Capas berömda foto av en döende soldat i spanska inbördeskriget väckte omvärlden för grymheterna i det uppslitande kriget, även om detta fotos autenticitet har debatterats.
När fotot av en napalmbränd flicka nådde den amerikanska allmänheten tog kritiken mot krigföringen i Vietnam fart. De starka reaktionerna på denna bild blev en vändpunkt. Skulle fotot hålla sig inom det pressetiska regelverket? Egentligen inte, men ändå var publiceringen inte bara försvarbar utan nödvändig för att synliggöra civilbefolkningens lidande.
Berättelserna om Nazi-Tysklands massmord och grymheter mot judar och andra misshagliga var väl spridda långt före krigsslutet, men först när omvärlden fick se foton på utmärglade överlevare, gigantiska likhögar, brännugnar och järnvägsstationer byggda för industriellt mördande började det bli möjligt att ta in Förintelsens ohyggliga dimensioner.
Ibland är det bara bilden som får oss att ta in det oerhörda. Och som kallar oss att agera.