Det började med att han erövrade hallen med drivor av skor jag aldrig ser honom använda.
Därefter intog han större delen av garderoben, med paltor och en miljon gamla slipsar, jag heller aldrig ser honom använda.
Vårt inbördeskrig grundas varken på religiösa eller etniska motsättninger – utan på mat. Kombattanterna är en gubbe och en tant. Karln har ockuperat kylen!
Detta har fått mig att allvarligt fundera över min relation till kylskåpet. Jag har ingen störd relation till mat, men inser att jag har det till själva skåpet den förvaras i.
Kylskåpet är mitt. Innehållet kommer naturligtvis alla till del, men chefsskapet över skåpet är definitivt mitt.
Eller har alltid varit.
Det finns en uttänkt plan med all mat därinne. Av taco-resterna gör jag en paj ikväll. Fisken ligger på långsam tining för morgondagen. Av överbliven potatis och korvsnuttar gör jag en pytt-i-panna i övermorgon. Och så vidare. Kylen är min egendom.
Jag har inte funderat så mycket kring detta förrän jag och bästa väninnan började diskutera ämnet. Hon är precis likadan. Blir nästan lite irriterad när någon familjemedlem mellan måltiderna öppnar kylen och man hör sig själv otålig undra: ”Vad söker du?” För att vara snäll, man vet ju var allt befinner sig. Och! För att undvika att de plötsligt sätter i sig något som ingår i den där uttänkta matplanen som sträcker sig ett par dagar framåt. Sist men inte minst får inte maten ätas i fel ordning. Ingen tillåts slita upp en oöppnad förpackning med lång hållbarhet så länge det finns rester från helgen!
Är jag en führer? Ja kanske det, men jag föredrar det mildare ”välmenande vägvisare”. Det blir ju billigare och enklare för glina att flytta hemifrån om de lär sig sådant här medan de ännu bor hemma.
Men, från att ha haft järnkoll på kylen har jag det inte alls. Dessutom har Gubben nu gjort sonen, som påstår att Gubben handlar godare grejer, till sin allierade.
Jag handlar och stoppar in i kylen, sedan kommer Gubben hem en timme senare. Han har också handlat, ofta samma saker, och stoppar in i den överfulla kylen.
Jag gav honom köpstopp på mat. Det höll i två dagar. Han hänvisade till vad jag sa när han, inbiten stadsbo, flyttade ut till mig på landet: ”Om man bor på vischan måste man PLANERA”. Så nu är vi två som planerar maten den kommande veckan. Fast inte tillsammans.
– Jag har tinat lövbiff till fredag kväll.
– Det går inte, jag har köpt färsk fisk.
– Jag köpte billig lök, en hel påse.
– Det gjorde jag också. Två stycken.
Ni hajar. Så här kan vi inte ha det.
Ska jag göra reträtt? Fortsätta hans smutsiga krigföring och bokstavligen tränga bort bort honom från kylen, som han gör med mig? Hänglås? Låta Gubben utan moteld lägga kylen under sig, men investera i ännu en frys?
För det är det allt handlar om. Vi älskar att laga mat. Så vi lagar och lagar, äter och gör jobbpytsar till frysen. Men de äter vi sällan av eftersom vi hela tiden lagar ny mat och inga ingredienser får någonsin förfaras. Där råder åtminstone vapenvila. Inget slängs.
Om det är någon läsare som har ett handfast tips om hur jag listigt kan manövrera bort Gubben från kylen och istället förmå honom att erövra en annan vitvara i hushållets tjänst – tre meter sydost om kylen – så mottages det tacksamt.
Där står tvättmaskinen.