Det är ett pressat regeringsparti som nästa helg samlas till arbetsstämma i Norrköping. Moderaterna har visserligen tagit fram en ny logotyp och fortsätter med ironiska nålstick lansera sig som ”Sveriges arbetarparti”. Men regerandet har tagit på krafterna.
Hela femton moderata riksdagsledamöter har meddelat att de inte kandiderar för omval. Är det inte bra att få in friskt nytt blod?
Självklart är det bra med viss rotation i riksdagen. Det är inte alltid hälsosamt när den politiska karriären blir till livsstil. I riksdagen behövs ledamöter med bredd i bakgrund och erfarenheter. Några av dem som lämnar drar sig tillbaka med ålderns rätt. Men inte alla.
Bland dem som kliver av finns flera som borde vara framtidsnamn. Oskar Öholm har gjort sig känd som en förnyare av partiets skolpolitik. Henrik von Sydow, ordförande i skatteutskottet, är en kunnig och lyssnande riksdagsledamot som av vissa nämnts som tänkbar efterträdare den dag Fredrik Reinfeldt drar sig tillbaka.
Det är både lättbegripligt och sunt att förhållandevis unga personer söker nya vägar och utmaningar. Men det svårt att skaka av sig känslan av att några av stjärnorna väljer att lämna för att de gett upp hoppet om valvinst och fajt om ministerposter.
Reinfeldt var kampsugen i partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, men han leder ett alltmer energilöst parti. ”Ett modernt arbetarparti för hela Sverige”, så lyder titeln på det nya handlingsprogram som ska behandlas på helgens stämma. Men nyckelorden är välbekanta: Arbetslinje, jobbskatteavdrag, entreprenörskap, skola, starka offentliga finanser
I dokumentet finns en intressant beskrivning av värnskatten: ”en extra skatt på studier och entreprenörskap och skadlig för företagande och framväxten av nya jobb”. Ska den då avskaffas under kommande mandatperiod, nej inte alls, men ”på sikt”.
I ett parti som suttit ett tag vid makten är det naturligt att det uppstår en viss idétrötthet. Regerandet är krävande, i synnerhet i en koalitionsregering som kräver ständiga förhandlingar och kompromisser. Det är lätt att frestas att hålla den interna oppositionen i partiet i schack, till den milda grad att tystnaden till slut breder ut sig.
Ett regeringsparti behöver därför en stark och självständig partisekreterare, som säkrar ordning i partiet för att trygga makten men som också stimulerar till debatt och ständig förnyelse. När Per Schlingmann slutade som partisekreterare blev det stopp i Reinfeldts maskineri. Efterträdaren Sofia Arkelsten är en talangfull politiker men var för orutinerad i chefsrollen. Kent Persson, som slängdes in, har hårdare nypor men har å andra sidan skapat splittring. Allt medan förnyelsen av idépolitiken lyst med sin frånvaro.
Den avsuttne ministern och fd partisekreteraren Sven Otto Littorin konstaterade i en debattartikel i Dagens Industri i veckan: Förändringsarbete måste börja i politiken. Underförstått: nya logotyper är trevligt men inte tillräckligt. Reinfeldt ledde Alliansen till makten med en stark och förnyande agenda. Nu är den primära agendan att regera, inte längre att reformera. Risken är att inte bara partimedlemmar tröttas utan även breda väljarskaror.