På fredagen kom beskedet att Sture Bergwall beviljas resning för de tre sista mord han dömts för. Mycket tyder på att han kommer att frias på samma sätt som han frikänts för de andra mord han tidigare fällts för.
Det bestialiska mördarmonster vi genom den omfattande mediebevakningen lärt känna under namnet Thomas Quick har under det senaste året upplösts i dimmor. Fram tonar i stället bilden av en man med mytomandrag som under tung medicinering bjöd upp både psykiatri och rättsväsende till en makaber dans, där sans och vett förvandlades till panelhönor.
Att det nu börjar bli något slags rätsida på historien Quick kan vi tacka journalisten Hannes Råstam för som genom sitt envetna arbete visat på bristerna i de fällande domarna i boken ”Fallet Thomas Quick”(utgiven postumt).
Det besvärande i Quickhistorien är inte bara att en person dömts på svaga grunder utan också att en rad andra personer pekats ut som delaktiga i morden och pekats ut som våldtäktsmän, pedofiler och sadister – trots att de aldrig kunnat dömas.
En av dem är Bergwalls äldre bror, som i Dagens Nyheter häromdagen berättade om sin känsla av vanmakt över hur rättsväsende och psykiatri avfärdade de utsagor som stred mot Thomas Quicks verklighetsbeskrivning (DN 31/1). Tilltron till dem som kunde tituleras experter vägde så mycket tyngre än en vanlig människas vittnesmål.
Men fallet Quick är inte den enda rättsskandal som Sverige upplevt under de senaste decennierna.
Minns styckmordet på Catrine da Costa där två läkare först fälldes i en rättegång som sedan togs om av formaliaskäl. Vid den andra rättegången friades läkarna från mordanklagelserna. I domskälen förklarades att de båda styckat den döda kroppen och därmed begått brott mot griftefriden men att detta var preskriberat. Eftersom domen blev friande kunde domskälen aldrig överprövas men just dessa formuleringar ledde till att läkarna förlorade sina läkarlegitimationer och därmed i praktiken belades med yrkesförbud.
Och det räcker att nämna Palmemordet för att vi ska erinra oss den långa mörka tunneln av konspirationsteorier, missgrepp och maktmissbruk.
Vi kan konstatera att det svenska rättsliga maskineriet gång på gång visat sig som skakigast när det hade behövt vara som starkast. Ställt inför extrema händelser har rättsväsendet sviktat. Ramar och regelverk har tänjts och kontrollerande funktioner har satts ur spel, ofta i de bästa av avsikter men med förödande konsekvenser.
Även vi som verkar inom journalistiken har anledning att vara självkritiska. Ibland har lockelsen att vällustigt skildra spektakulära brott blivit alltför stor och rapporteringen fått slagsida.
Övertro på experter, grupptänkande och sensationslystnad kan leda alldeles galet. När en bedövande majoritet entonigt ropar en och samma sak måste vi alla påminna oss om att fråga: Tänk om det är precis tvärtom?