Jag lyssnade väldigt noggrant på vad Vladimir Putin sa. Problemet är att resten av världen inte hörde vad han sa. Orden kommer från den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen som talade om läget i Ryssland och Ukraina vid ett seminarium på Grävkonferensen i Umeå häromdagen.
Masha Gessen drog slutsatser av vad hon hörde och valde att emigrera från Ryssland och bor numera i New York. Hon har uppmärksammats för sin skrämmande bok om Putin, ”Mannen utan ansikte” (som numera finns som pocket), samt för sin nya bok om protestgruppen Pussy Riot: ”Ord kan krossa betong”.
Putin har aldrig gjort någon hemlighet av sina uppfattningar, säger Masha Gessen. Det var vi i väst som så gärna ville höra och se något annat.
”Det var mycket projektioner”, sa hon och lånade ett begrepp från psykologins värld. Ni ville se ekonomiska reformer och trodde att det var detta Putin levererade, trots att han aldrig gett sig ut för att vara reformman. Putin har kallat Sovjetunionens fall för den största katastrofen i modern tid. Och han har menat det, men vi har inte velat ta in det.
Vi i Sverige liksom övriga västvärlden har tänkt att han sagt det för att lugna en förändringsobenägen hemmaopinion. Vi har sagt oss att det varit ett sätt att hålla militären på humör. Eller kanske att det varit uttryck för tandlös nostalgi, inte sorg och djupt känd vrede.
Det är viktigt att vi låter detta sjunka in. Den diktatur som hållit Ryssland och hela Östeuropa i ett järngrepp, som skickat oliktänkande till fångläger, som gjort spionaget på den egna befolkningen till bärande sysselsättningsgren och som förbjudit fria medier lovordas av den man som numera regerar i Kreml.
Under många år beskrev Ryssland, liksom resten av världen, Sovjetunionens kollaps som en demokratisk revolution. Numera har Ryssland skrivit om historien och kallar Sovjets fall för ett geopolitiskt nederlag. Tanken svindlar.
När vi i väst under de senaste åren sett fredliga demonstrationer för demokrati, rättvisa val och reformer, vare sig det varit i Ryssland eller i Ukraina, har Putin sett landsförrädare.
Boken ”Mannen utan ansikte” borde ha sänts på cirkulation i Riksdagens försvarsutskott och på försvarsdepartementet. Då skulle man kanske inte ha blivit lika tagen på sängen när ryska stridsflygplan övar mot svenska mål eller blåögt häpen över att den ryska ledningen slår ned mot fria medier, förföljer dissidenter och stöttar några av världens vidrigaste regimer.
Inte mycket talar för att Putin kommer att nöja sig med Krim. Har omvärldens reaktioner skakat honom? Knappast. Han har kastats ut från G8-mötet men den lilla näsknäppen står han pall.
Putin säger nu att hans mål är att ena "hela den ryska världen". Vad innebär det för de många länder runtom Ryssland som har rysktalande minoriteter? Vad innebär det för Baltikum som under Sovjettiden förryskades genom att man stimulerade ryssar att flytta dit för att försvaga balternas identitet?
Krim erövrades i ett nafs. Europa rörde lillfingret något litet, inte mer. Historiska paralleller kan leda fel, men nog är det obehagligt bekant. Under 30-talet var omvärlden lika skrämmande tafatt inför en hungrig, revanschistisk och militärt stark regim som skaffade sig argument för att utvidga sitt territorium.
I Sverige har den allmänna bilden varit att det inte finns några hot att tala om i österled, en bild som passat förträffligt när både regering och opposition tryckt in behjärtansvärda satsningar i statsbudgeten. Efter några veckors muller i Ukraina har en yrvaken debatt startat om att vi kanske behöver något mer än ett enveckasförsvar.
Putin har sagt samma sak länge nu. Det är hög tid att lyssna.