Den lycka och trygghet vi kan känna över vetskapen om att alla hjälps åt att betala tillsammans för sjukvården via skatten, kan snabbt förbytas i total förtvivlan när vi inser att den vård vi behöver nu - eller helst innan vi blivit allvarligt sjuka - kanske får låta vänta på sig. Den vårdgaranti vi har idag ger oss rätt till behandling inom 90 dagar. Få bilverkstäder eller sistaminutenresor hade fungerat med dessa villkor. Den som är sjuk vill ha vård nu. Men det får vi inte alltid. Varför?
En del kan säkert förklaras med sjukhusens planering. Både personal, apparatur och patienter måste finnas på plats. Ibland är operationssalen redan bokad och passen överdragna. Men generellt måste det vara möjligt att ordna vård snabbare än inom 90 dagar. Så varför är vi ”garanterade” vård först när tre månader har gått?
Svaret är dessvärre skattefinansieringen. Eftersom alla behov är större än efterfrågan, så behövs det något sätt att ransonera vad vi efterfrågar. För flera livsviktiga saker, som mat, kläder och bostad, sköts detta i grunden efter marknadsekonomiska principer. En del får äta kål och klä sig i second hand, medan andra frossar i oxfilé och cashmere. De flesta av oss finner nöje i att kunna växla mellan allt detta. Men när det gäller vården är det inte vi själva som avgör vad vi kan efterfråga. I stället är det någon annan som definierar våra behov.
Då blir det så att en döv pojke erbjuds hörselimplantat på bara ett öra, eftersom landstingets budget inte räckte för båda. Och föräldrarna tilläts inte själva betala. Eller när diabetespumpen kom. Då fick inte föräldrar lägga pengar på att förbättra barnets livskvalitet, utan först när landstinget bestämt att alla barn hade rätt till samma behandling.
Vården sägs vara bästa möjliga och dessutom lika för alla. Med en sådan utgångspunkt blir situationen logiskt omöjlig. Visst finns nya metoder som minskar kostnaden (Att äta medicin i stället för att operera magsår), men oftare är det som är bra också dyrt. Så för att pengarna inte ska ta slut, ransoneras tillgången på vård.
Även om ingen har behov av att placeras i vårdkö, så är det ändå just i en kö som många hamnar i väntan på behandling. Den som köar, kostar inte landstinget något och budgeten kan hållas. Att värdet av att bli frisk är större än landstingets kostnad spelar ingen roll, så länge vården ges inom landstingets ram.
Somliga anser att detta är den högsta formen av rättvisa. Statens medicinsk-etiska råd, SMER, har nyligen varnat för att om patienter får betala mellanskillnaden mellan en ordinarie hörapparat och en som patienten anser vara bättre, så hotas den jämlika vården. Det är den sortens jämlikhet som förbjuder mausoleer på kyrkogårdarna, där jämlikhet annars råder.
Men måste vården vara jämlik? Vad hände med patientens behov? Problemet är att patienternas önskemål alltid överskrider resurserna, och ska vi inte få massiva skattehöjningar eller budgetunderskott, så måste vården ransoneras. Varför det skulle vara mer rättvist att bli placerad i vårdkö än att få betala ur egen ficka för medicinsk-teknisk utrustning som jag sätter värde på, är inte lätt att förstå.
På marknaden ransonerar vi själva. Vi prioriterar. Det kan vi inte när vi fråntvingas skattepengar i första ledet och sedan förväntas hålla till godo med vad som erbjuds när vi behöver hjälpen.
Inget kan vara mer oetiskt än ett system som fråntar medborgarna deras värdighet som självständiga och beslutsföra.