Ingen skulle betala mer än 50 procent av en inkomsthöjning och 30 procent var riktmärket för inkomstskatt. I gengäld avskaffades flera avdrag och på det hela gjordes skatterna mer rättvisa och synliga, även om det inte fanns någon uttalad ambition att sänka dem.
Sedan dess har enligt uppgift över 500 förändringar gjorts av skatterna. Värnskatt har införts vilket drabbar dem som tjänar mer än 615 700 kronor men inte har någon förmögenhet. Arvs- och gåvoskatten har avskaffats, liksom förmögenhetsskatten. Bolagsskatten har sänkts och fastighetsskatten har fått nytt namn och annan konstruktion. Och en hel del avdrag och momsförändringar har skett.
Nu är systemet återigen så snårigt att det är svårt att överblicka. Men några effekter är tydliga. Den som har en hög inkomst har mycket att vinna på att starta ett eget bolag och se till att tjäna pengarna där. Det är inte ovanligt att före detta ministrar gör så, inte minst för att det inte heller påverkar deras statliga pension.
Den som inte har någon inkomst alls har motsvarande problem, fast värre. Går du på försörjningsstöd, lönar det sig inte att ta tillfälliga jobb eller ett jobb med för låg lön. Dels måste du betala skatt på inkomsten. Dels räknas bidraget av mot den inkomst du har kvar. Och sedan är arbete förknippat med en del utgifter: man ska ta sig till arbetet, lunch ska ordnas, kläder kan behövas etc. Man binder upp sin tid. Det är alltså ett stort steg, för stort för en del. Vad kan då politiken göra åt detta?
I vanlig ordning, inte så mycket. Mer än att hålla sig borta. Men det går att utforma skattesystemet så att det inte drabbar dem med minst bärkraft. Ett intressant förslag kom nyligen från Timbro och innebär att en person inte behöver betala inkomstskatt förrän årsinkomsten överstiger 120 000 kronor.
Anledningarna till att detta är en rimlig reform att sträva efter, är att svenska skattetrycket fortfarande är bland de högsta i världen, att många behöver låna till sin konsumtion och att förslaget är ett effektivt sätt att skapa rådighet över den egna ekonomin, även om man för tillfället eller under en längre tid inte tjänar särskilt mycket.
Det är dyrt att vara fattig. Den som har pengar sparat klarar oväntade situationer som en trasig tvättmaskin eller en stulen cykel. För den som inget har förvandlas livet till en jakt på pengar för att kunna klara sig i alla fall eller att hitta någon annan lösning. Den empatin saknar många välbetalda som nu ropar på stopp för skattesänkningar.
Det saknas visioner i svensk politik. Att underlätta för fler att kunna jobba och få behålla det man tjänar, är ett ganska litet men viktigt steg i rätt riktning. Vem kan egentligen vara emot att de med minst marginaler ska kunna få lite mer att röra sig med och själva kunna ta ansvar i större utsträckning?