Det är slutet av november och vi anordnar Corren mera-dagen.
Mängder av erbjudanden har lockat tusentals prenumeranter till Correns hus på Badhusgatan.
Mitt i rushen tar jag en paus, går upp på redaktionen och pustar ut några minuter.
Då ringer tipstelefonen.
– Hej, jag heter Maud, jag är närmare 80 år gammal och fast i min rullstol. Jag tar mig ingenstans, porten nere på gatuplan har en flera decimeter hög tröskel, men jag skulle så gärna vilja köpa era erbjudanden på amaryllisar och julservetter och så skulle jag vilja ha en provprenumeration till min dotter.
Jag funderar några sekunder på om det är möjligt att lösa, svarar sedan ”det fixar vi”, och knallar några minuter senare över till Mauds lägenhet i centrala Linköping.
Jag ringer på och inifrån hörs ett svagt ”kom in”.
När jag stiger in kommer Maud rullande emot mig från köket.
En liten gullig gumma med trötta, gråtna ögon.
– Åh, tänk att du kom, det är ju alldeles fantastiskt, säger hon uppenbart väldigt nöjt, men ändå lågmält utan att le.
– Kom med här, kom med in i vardagsrummet, så ska du få betalt.
Maud parkerar mitt i rummet, mellan soffan och teven, men innan hon hinner börja plocka fram pengar fastnar hennes blick utanför fönstret.
Hon sträcker lite på sig, för att kunna se över det höga balkongräcket utanför fönstret, och säger sedan:
– Här brukar jag sitta och titta ut. Det har varit en bra höst, de har renoverat mycket på husväggarna här utanför, mycket liv och rörelse, men nu är det lugnare som du ser.
Från min synvinkel, ungefär en meter högre än Mauds, ser jag knappt någonting av marken utanför, mest husväggarna mittemot, jag kan bara ana hur lite Maud ser från sin stol.
På soffbordet bredvid oss står, mitt i röran av lappar, tidningar och skräp, en färglös, knappt rörd, portion mat i en plastbytta.
Maud noterar min blick på maten.
– Inte mycket till mat som du ser. Fisk, fisk, fisk, ständigt denna fisk. Ofta är det fisk tre dagar i veckan.
Jag sätter mig på huk, så vi kommer på samma nivå, samtidigt som Maud visar kommunens matsedel, där det den här veckan är fisk två dagar.
Maud tittar sig sakta omkring i sitt vardagsrum och säger:
– Jaa du, så här har jag det...
– Fick jag önska mig något så är det att kommunens mat var lite bättre. Det skulle betyda mycket för mina dagar. Sedan jag ramlade och blev fast i rullstolen så tar jag mig ingenstans utan hjälp.
Vi pratar lite till, Maud frågar lite om Corren, innan jag reser mig upp för att gå.
Maud sträcker över 240 kronor och ber mig ta sju kronor ur en skål. Våra blickar möts en sista gång, vi säger tack båda två, och mitt hjärta skriker ”Stanna en stund till!”.
På väg tillbaka ser jag den höga avsatsen nere vid porten, den som kräver att en rullstol lyfts om den ska kunna passera.
Den som ser till att Maud sitter inlåst med minimal utsikt några våningar upp.
Idag är det december och en vecka kvar till julafton.
En månad har gått, men jag tänker så ofta på Maud.
På hennes utsikt, hennes matlåda, hennes blick. De så trötta, ledsna ögonen.
Sverige kallas ofta världens ensammaste land, ingenstans annanstans är andelen ensamhushåll så hög som här, och enligt SCB lever närmare 300 000 svenskar mer eller mindre ensamma.
Är det något som gör mig stolt över min hemstad Linköping så är det att kommunen här är bland de bästa i Sverige på att ordna äldreboendeplatser. Bara några småkommuner är bättre.
I Linköping bor 18,8 procent av befolkningen över 80 år på ett äldreboende.
Att jämföra med andra jämnstora städer som Norrköping med 13,1, Uppsala 12,9 och Örebro 5,0, enligt siffror SVT tog fram i början av året.
Vi talar ofta om julen som en kritisk högtid för den ensamma, men en god jul i all ära – ett gott liv, med sällskap, utsikt och bra mat, är vad vi alla borde verka för att ge våra äldre.
För vad spelar det för roll om just julafton blir bra eller dålig, om de övriga 364 dagarna är dåliga?
Fotnot: Maud heter egentligen något annat.
