På Corren.se måste man i dag logga in för kommentera artiklar. Vissa artiklar öppnar vi inte ens för kommentarer, eftersom vi lärt oss att tonen snabbt urartar i rasistiska och sexistiska påhopp. Att vi tvingats införa begränsningar för läsarnas medverkan är något vi egentligen beklagar. Vi vet att våra läsare har nya perspektiv att tillföra och vi vill bidra till en vitaliserande diskussion i vår region. Men för att kunna lyfta fram en sådan debatt måste vi också se att kommentarsfälten inte tas över av den lilla klick människor som är ute efter att sprida människoförakt och hat.
Synen på läsarmedverkan kan i Norden delas i ett före och ett efter Anders Behring Breivik. Fram till den 22 juli 2011 var det ganska lätt att kommentera på de allra flesta nyhetssajter. Debatten var livaktig med ibland upp till hundratals inlägg på en artikel. Påfallande ofta kunde dock tonen vara rå och nedsättande; då och då gick moderatorerna in för stävja det allra värsta.
In i det längsta försökte ansvariga utgivare försvara tanken på en öppen och lättillgänglig läsardialog, men det blev med Breivik uppenbart att främlingsfientliga krafter utnyttjade öppenheten och agerade samordnat för att försöka ta över samtalen i kommentarsfälten. Detta hat, detta människoförakt och dessa konspirationsteorier var den miljö i vilken Anders Behring Breivik förvandlades från en passiv och småtrist smygrasist till en planerande massmördare. Och med sådant ville ingen anständig utgivare förknippas.
Lisa Bjurwald beskriver i den nya boken ”Skrivbordskrigarna” (Natur & Kultur) hur främlingsfientliga krafter på ett mycket skickligt sätt utnyttjat nätets möjligheter att sprida hat, propaganda och dolkstötslegender. Författaren ifrågasätter den bild som tidigt spreds av Breivik som en ensamvarg. Det må vara så att Breivik inte hade några hantlangare vid terrordådet, men ensam om sina övertygelser är han inte. Konspirationsteorin om att västvärlden håller på att tas över av islamister är en legend som odlas i främlingsfientliga kretsar och bär påtagliga likheter med andra rasistiska arketyper. På nätet hade Breivik funnit både inspiratörer och supportrar och sökt idémässig legitimitet för sina dåd.
Hatet mot vanliga medier är utbrett i främlingsfientliga kretsar, där fantasin odlas om att journalister är med i den islamistiska världskonspirationen. Men vad händer egentligen när detta leder till att en person tar avstånd från den allmänna nyhetsrapporteringen som berättar om stora och små händelser i vår omvärld? På nätet kan den som så vill välja ut sin skärva av verklighet, finna sina gelikar och aktivt välja bort all information som ifrågasätter den egna övertygelsen.
Lisa Bjurwald använder på ett intressant sätt ordet ”enklavisering” för att beskriva just detta, hur ”vi på nätet tenderar att söka oss till material och personer som bekräftar våra redan existerande åsikter”. Det är ju ganska okontroversiellt för den som är intresserad av fantasylitteratur eller frimärken. Men om främlingsrädsla är drivkraften kan konsekvenserna bli förödande. Det är hög tid att släppa naiviteten inför de krafter som förpestar nätet med sitt hat.