De var statslösa på flykt, undan Röda Armén som lagt Tjeckoslovakien under sig. En liten familj som tio år tidigare varit tysktalande tjecker och ytterligare något decennium tidigare hade varit medborgare i utkanten av Kejsardömet Österrike-Ungern. Nu var de på väg till Sverige. En del av deras vänner och bekanta, särskilt de av judisk börd, hade flytt redan före kriget. Andra hade inte överlevt till krigsslutet eller den fred som innebar brist på allt; trygghet, mat, framtid.
Den vita bussen var en räddning. Tack vare frivilliga insamlingar på initiativ från tidigare flyktingar bidrog svenska fackklubbar och socialdemokratiska lokalföreningar till att konvojen med bussar utföra ytterligare resor efter krigsslutet. Det ursprungliga uppdraget leddes av Folke Bernadotte och handlade om att föra de judar i säkerhet, som mirakulöst nog överlevt förintelsen. Det var ett aktivt flyktingmottagande som Sverige då stod för, när familjen så småningom hamnade i idylliska Gränna.
För varje år som går bli människor med egna minnen av andra världskriget mer ovanliga. De är nu så gamla att de stilla somnar in på naturlig väg. Generationskamraterna som sköts till döds på Östfronten, sprängdes på Västfronten, eller förintades i dödslägren, fick betydligt kortare liv med mer brutalt slut.
Så har vi dagens politik. Det handlar om tjänstemän i EU-kommissionen som vill detaljreglera det svenska snuset. Om rika bönder som protesterar mot minskade bidrag. Och om man har sett fiskebåtarna som med skattemedel tömmer haven på fisk. Ja, då blir man såklart förbannad och undrar hur det ens är möjligt att tro att det går att ha ett demokratiskt inflytande i en sådan organisation.
Det är dessutom anmärkningsvärt att den arbetarrörelse som då, för 70 år sedan, visade sann solidaritet, numera ägnar sig åt att försvåra för utländska arbetare som vill kunna ha en försörjning. Ingen detaljregel tycks för futtig för att kunna användas för att stänga andra ute. Det är ett arv i vanhävd. Inför EU-parlamentsvalet sprids nu rädslan för att nationella partier ska få inflytande. Hur nationalister från ett land ska kunna samsas med andra nationalister från ett helt annat land är ännu oklart. Men även etablerade partier med långvariga internationella kontakter bör fundera närmare på vilken linje de driver. Väljer de öppenhet eller stängda gränser?
Människor ska kunna fly till trygghet när de blivit statslösa och fått sin tidigare hembygd sönderbombad. Den som vill söka sig arbete i ett annat land, borde naturligtvis få det. Det politiska plockepinn som bygger på nationalism och särintressen kommer inte ens kortsiktigt att nå framgång. På samma sätt som en vanlig medborgare för 100 år sedan kunde resa fritt i Europa, obekymrad av gränser, borde det vara idealet än idag. Att fred uppnås och att människor inte fysiskt hindras är och förblir politikens viktigaste uppgifter.
fristående kolumnist