Public service-medierna är måhända inte det första och bästa målet för en radikal omläggning. Men om vi i stället funderar över metoden: drastisk stängning och omstart, finns en del positiva ting att notera. Och faktiskt ett och annat svenskt exempel med chockverkan. Jag syftar på dåvarande skolministern Göran Perssons beslut att lägga ned Skolöverstyrelsen. Lägga ner, så kan man väl inte göra – blev den första häpna reaktionen. Men det kunde han. Och sedan dess har vi då och då sett samma manöver.
Precis som i det grekiska fallet har nedläggningen av en nedkörd, trött och illa omtyckt myndighet följts av inrättandet av nya. Inte så sällan har det blott inneburit nya namn och nya lokaler. Men en god effekt har omstöpningen medfört: den självklara trögheten har dunstat, föreställningen om att vissa förhållanden inte kan ändras. Den insikten är nyttig i all verksamhet.
Omstart borde användas betydligt mer i politiken. Och då menar jag själva det politiska programmet. Det är särskilt tydligt när en regering som nu den svenska är långt inne på sin andra mandatperiod.
Alliansregeringen har nu bara ett program – att hålla ordning på de offentliga finanserna och finjustera arbetslinjen. Det framgick tydligt i vårens sista partiledardebatt. Flera statsråd ägnade då stor energi åt att tala om oppositionens politik – förslag som blott står på papperet, men vad de själva vill göra med den makt de faktiskt har ägnade de mindre uppmärksamhet.
Tydligt är att alliansen inte förmår förnya sig.
Men det gör inte heller oppositionen. Och det är än märkligare. Socialdemokratin skuggar ängsligt regeringen. Den gör ingen annan analys av arbetslösheten än regeringen, dess förslag skiljer sig inte mer än marginellt från regeringens. Socialdemokraterna står tätt intill alliansen – det gäller skolan, det gäller konkurrens i välfärdssektorn. De hoppas vinna på att vara nästan detsamma plus några nya ansikten.
Behovet av omstart är kännbart i svensk politik, fast lyckligtvis av andra skäl än i Grekland. Där har reformkraften saknats – och gör det kanske också efter radio/tevestängningen. Här saknas både reformintresset och kraften, är jag rädd. Skarpa förslag och tydliga profiler behövs i politiken. Finns det inget som engagerar de många väljarna, öppnas fältet för krafterna på ytterkanten.