Den 27 januari 1945 befriades koncentrations- och utrotningslägret Auschwitz. Detta datum har blivit en minnesdag över Förintelsens offer och uppmärksammas i morgon över hela världen. På mitt nattduksbord har den senaste tiden legat Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Rosenberg skildrar koncist faderns väg till Auschwitz – den färdriktningen har skildrats många gånger förut, menar han och fokuserar i stället på resan därifrån för en av de ytterst få som slapp levande ut ur förintelsemaskineriet.
Författaren låter oss följa i faderns fotspår längs igenvuxna järnvägslinjer, genom småstäder som bytt namn, och i sökandet efter nästintill bortglömda minnesstenar som erinrar om de brott mot mänskligheten som begicks under Hitleråren. Rosenberg ställer också frågan hur – och om – man kan finna sig till rätta i ett fridfullt land som Sverige efter att ha upplevt det grymmaste av lidande och efter att ha sett de illdåd som människor kan utsätta andra människor för.
Varje generation behöver närma sig berättelserna om Förintelsen. Vi behöver kunskap och empati för att säkra att det aldrig händer igen. Ännu lever personer som kan hjälpa oss att förstå. Men om ett decennium eller två måste vi klara oss utan dem som var på plats och som hjälpt oss inte bara att intellektuellt begripa, utan också emotionellt ta in det outhärdliga.
Därför är vi tack skyldiga de överlevande som givit oss sina skildringar, och vi måste vårda berättelserna för kommande generationer. För hur groteskt det än må förefalla så finns det krafter som inte bara förringar nazismens illgärningar, utan till och med förhånar de överlevandes vittnesbörd.
I dessa kretsar konstruerar man andra verkligheter och odlar egna sagesmän. En som blivit en sentida hjälte i svenska högerextrema kretsar är 84-åriga Vera Oredsson, bosatt här i Östergötland.
Oredsson växte upp i mellankrigstidens Berlin med en far som var SA-man. Hon gick med i nazirörelsen som barn, kom till Sverige med de vita bussarna genom att modern var svenska (trots att bussarna var avsedda för nazismens offer) och fortsatte här sin politiska gärning som vitglödgad nazist. Oredsson var under några år partiledare för det nazistiska Nordiska rikspartiet, NRP, som startades av maken Göran Assar Oredsson.
Vera Oredsson var ett av huvudnumren på det högerextremistiska sommarlägret Nordisk Vision som hölls i somras i Kvarnsvik utanför Åtvidaberg. På den ”nationalistiska” Radio Framåts hemsida finns ett en och en halv timme långt samtal mellan Magnus Söderman, som kallar sig själv aktiv i ”den nationalistiska oppositionen”, och Vera Oredsson inspelat i april 2012. Jag lyssnar med stigande förfäran.
Märkte ni av något judehat under din barndom? frågar Söderman. ”Nähä, (stort skratt) men naturligtvis var vi restriktiva mot judar, det var vi”, svarar Oredsson. Om att få höra Hitler vid massmöte: ”Det var så underbart så det går inte att beskriva.” Om SA: ”Vad det har ljugits om SA. De var killar som alla andra, bara att de hade bruna uniformer på sig. De skottade snö och sopade rent gatorna.”
Medan Oredsson och hennes kompisar sjöng nationalistiska kampvisor och trånade efter de nya Hitlerjugenduniformer som syddes upp av Hugo Boss, fraktades deras judiska grannar till utrotningslägren. Om detta har Oredsson inte ett ord att säga. Desto mer ordrik är hon när hon berättar om hur motigt det ibland var i den svenska nationalsocialistiska rörelsen och om hur svekfullt Sverigedemokraterna agerat: ”de har tagit vårt program och samtidigt uteslutit alla NRP-are”. När samtalet kommer in på frågan om allmänna val brister det för Oredsson som ondgör sig över ”den här förbannade demokratin”, hur ”mörkt” invandringen gjort Sverige och hur invandrare ”ynglar av sig som kaniner”.
Söderman sammanfattar: ”Du har ju levt i den bästa av världar – i Tyskland efter maktövertagandet – och i den värsta – efter modernismens intåg 1945.” Nog är perspektiven skakande.
Men varför dra upp detta samtal? Jo, för att Oredsson aldrig vikit en tum i sin hårdföra uppfattning och numera fått rollen som den svenska nynazismens urmoder. Om dessa personer som än i dag sprider sin rasism och sitt människoförakt må vi också berätta.