Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Det ska sägas direkt, jag är inte kristen. Men så här på påskafton kan kanske även en tvivlare få påminna om de ord som Jesus ska ha yttrat när han korsfästes.
Förlåtelse och försoning – det är bärande teman i etiken. Men hur ser det ut i vardagen, kan vi vanliga människor lägga kränkningar vi utsatts för bakom oss? Eller kräver vi vedergällning?
Den liberala tidskriften Neo tar i sitt senaste nummer (2013:2) ett nappatag med den urgamla frågan om brott och straff, och gör det genom att belysa både det politiska perspektivet och det juridiska.
I enkäter säger en majoritet svenskar att de vill se hårdare straff, inte minst vid grova våldsbrott. Alliansregeringen har också klargjort att den förordar tuffare straff och har i riksdagen drivit igenom en straffskärpningsreform som trädde i kraft 2010.
Men justitieminister Beatrice Ask är irriterad. I en artikel på DN Debatt (4/3) hävdar hon att svenska domstolar trotsar lagstiftarens direktiv om skärpta straff för särskilt grova brott. Ministerns utspel har vållat höjda ögonbryn hos rättslärda och en hel del indignation i domarkåren. För det vanliga är ju att den lagstiftande sfären håller sig en bra bit ifrån den dömande makten, allt enligt den klassiska maktdelningsprincipen.
Bland dem som reagerat är HD-domaren Stefan Lindskog, som svarat ministern på DN Debatt (5/3). I frostig ton pekar han på lagtekniska svagheter i straffreformen. Han pekar också på att det finns en rimlighet i att differentiera straffen för narkotikabrott mer än vad som skett. Efter en HD-dom för ett par år sedan mildrades straffutmätningen för narkotikabrott som handlade om eget bruk men inte om organiserad brottslighet.
Stämmer då bilden att svenska domstolar blivit mer släpphänta? De förändrade principerna för narkotikabrott har i många fall lett till lägre straff, det är helt sant. Men detta handlar ju inte i sig om grov våldsbrottslighet, även om det naturligtvis ofta kan finnas en koppling mellan droger och våld.
Redaktören Andreas Ericson ger i Neo en annan bild: Straffen har blivit tuffare de senaste decennierna. Halvtidsfrigivningen har ersatts av frigivning efter två tredjedelar av straffet. Antalet livstidsdomar har ökat kraftigt. Antalet fängelsestraff har minskat, men de fängelsedomar som utfärdas har blivit längre. Det gör att det totala antalet fängelseår ökat med 40 procent sedan 1980-talet. Bilden är med andra ord mer komplicerad än vad den verkar i den allmänna debatten.
Martin Borgeke var den HD-domare som höll i pennan när den prejudicerande narkotikadomen skrevs. Han intervjuas i Neo och gör där klart att han inte delar uppfattningen att Sverige utmärker sig genom låga straff: ”Det är väldigt lätt att ropa på mera straff. Det är det lättaste som finns. Och man får så lätt folk med sig. Det finns i den mänskliga naturen.” Domaren uttalar sig inte specifikt om signalerna från regeringshåll utan resonerar generellt. Men han visar på ett annat synsätt och ger därmed indirekt regeringen en käftsmäll. Mellan den politiska och den dömande makten finns nu en för Sverige ovanligt djup klyfta.