Bild ur förundersökningen. Den 16-årige pojken fotades av andra i lägenheten när han höll i vapnet som sedan blev mordvapen.
– Jag mår dåligt. På grund av saker som händer.
Den 16-årige pojken sitter i förhörsrummet med två poliser framför sig, och sin försvarsadvokat intill. En av poliserna frågar: Hur menar du nu?
– Alltså, jag borde inte vara här. Det är därför jag mår dåligt. Jag är oskyldig alltså. Det är det enda jag vill säga.
Ytterligare sex förhör hålls med pojken under tiden han sitter inlåst i häktet. Han besvarar ytterst få frågor. Förhörsledaren säger: Vad tänker du om framtiden? Vad drömmer du om?
– Det angår inte dig.
I ett annat förhör: Förhörsledaren försöker förstå varför svaren är så obefintliga. Frågar: Är du rädd för någonting eller för någon?
– Jag är rädd för gud då.
I ett senare förhör: Förhörsledaren beskriver de tydliga dna-spår från pojken som knyts till mordplatserna.
– Det där har ni planterat.
Hur är det möjligt att en 16-årig pojke, ett barn, som socialtjänsten har tagit på sig att försöka vårda, tar emot en Kalashnikov, tränger sig in i okända människors hem, och skjuter ihjäl dem på nära håll när de försöker fly?
Svaren kan finnas i den rättspsykiatriska undersökningen, insprängt mellan de många detaljerna om hur 17-åringen beter sig när läkarna observerar honom.
Dokumentet är ett trettiotal sidor tjockt. Orden är utspridda.
Föraktfull. Trotsig. Lättkränkt. Vill inte medge nederlag. Våldsam. Omoget självsäker.
I förhör har pojken K nekat till att han skulle ha dödat någon. Han har inte velat svara på frågor om nätterna då en man och två kvinnor, utan egen koppling till gängkriminalitet, sköts ihjäl som en del i konflikten mellan kriminella grupperingar.
Under den vecka då den rättspsykiatriska bedömingen pågick har han uttalat dödshot och slagit både mot personal och på inredning, när han uppfattat sig ifrågasatt och anklagad.
– Jag tror inte att han var så svår för den kriminella gruppen att övertala. Att få honom att göra saker. Hans identitet var att försöka verka hotfull, cool, farlig.
Det säger en av de vuxna som mötte K under grundskoletiden i Linköping, som reagerade på pojkens stora behov av hjälp och stöd. Omfattande resurser sattes in. Samtidigt ville – eller kunde – pojken inte förstå tillsägelser och rätta sig efter vuxnas regler.
– Jag tror att alla som jobbade med honom kunde ana att det inte skulle sluta så jättebra, säger den kommunanställda personen.
Bild ur förundersökningen. Kontanterna som hittats på bild i tonåringarnas mobiltelefoner är enligt polisutredningen betalning för morden.
Personen, en av många vuxna som kom i kontakt med pojken, såg hans karaktär. Säger att han var omtänksam och lekfull med kompisar när de gjorde saker som han själv var bra på, fysiska saker, lekar eller bollspel.
– Men han hade svårt med tillsägelser och regler och med vuxna generellt. Han hade aggression mot skolan. Han hade stora kunskapsluckor inom alla områden. Det matchade inte hans självbild, säger personen.
På hösten 2020, när pojken gick i sjuan, fick socialtjänsten flertalet orosanmälningar från skolan och polisen. Pojkens mamma uttryckte oro över skolket, droger, kontakterna med äldre kriminella ungdomar. Han förekom i polisärenden om misshandel, rån, övergrepp i rättssak och andra grova brott. Socialtjänstens utredare ansåg att pojken saknade respekt, empati och ansvarskänsla.
Socialen utsåg en kontaktperson som skulle ge honom vägledning genom samtal.
Bild ur förundersökningen. Pojken har enligt domstolen åkt taxi till och från mordplatserna och mötts upp av de andra dömda tonåringarna.
Numera vet hela det svenska samhället hur kriminella gäng rekryterar barn: ”Jobben” läggs ut på ”arbetsförmedlingar” på olika sociala forum. Vem som helst kan få en snap med en inbjudan. En port ska sprängas sönder, en villa ska dränkas i bensin och tändas på, en ”jappning”; personen ska skjutas ihjäl. Betalningen kan börja på så där 80 000 kronor.
Polisen har upprepat varnat och larmat i media: Gängen identifierar enkelt barn och ungdomar som bär på ilska, ledsenhet, aggression, som känner sig utanför. Som vill känna sig efterfrågade, värdefulla, inkluderade. De söker upp dem, bjuder in dem.
Samma kunskap finns - kan man förvänta sig - inom socialtjänsten.
Brist på respekt, empati och ansvarskänsla, var socialens bedömning av K för några år sedan. I ett kriminellt nätverk, med behov av unga utförare för grova brott, är en sådan läggning efterfrågad. De som rekryterar lär sig att känna igen den. Detsamma gäller beteenden som våldsam, självsäker.
Bild ur förundersökningen. På övervakningsfilm från HVB-hemmet syns hur den nu morddömde pojken och den tonåring som döms som anstiftare har umgåtts och kunnat planera.
I det här fallet bidrog socialtjänstens arbetsmetoder till att den jämnårige rekryteraren, som vi kallar D, hade ett enkelt uppdrag. Han kunde göra sitt jobb i den gemensamma soffan på HVB-hemmet, där socialtjänsten hade placerat den 16-årige K från Linköping.
Tingsrätten konstaterar i sin dom att K och D kunnat planera uppdrag på hemmet.
Socialtjänsterna tar inte reda på vilka andra ungdomar som finns i ett boende när de beslutar att placera "sina" ungdomar där.
Personal får inte heller kontrollera ungdomarnas mobiler.
Fyra nätter efter att D rymt från HVB-hemmet stack även K och några timmar senare förenades de i en lägenhet i Stockholm. På soffan låg automatvapnet och väntade.