För en dryg månad sedan var det dags. Sonen skulle nollas i samband med starten på gymnasiet, och eftersom hans två äldre bröder redan varit där visste vi vad det handlade om. Men den här gången var det helt annorlunda.
Nollningen var godkänd av skolan och på ett föräldramöte fick vi ordentlig information om hur allt var organiserat. Eleverna fick faddrar som förhörde sig om allergier och antecknade telefonnummer till föräldrarna. De fick också ett nollningsprogram så att de i förväg visste vad som skulle ske. Kränkande uppdrag var förbjudna, allt deltagande frivilligt. Så körde de i gång. Nollningen blev det den ska vara, ett roligt sätt att lära känna varandra och skapa gemenskap.
Men så här går det uppenbarligen inte till på alla skolor. En insändarskribent berättar i Corren om att det i år varit ”mängder av nedsmetade, nerspydda raglande 15–16-åringar på Linköpings gator”. Linköpingspolisen bekräftar den tudelade bilden: Många skolor arbetar ambitiöst för att nollningarna ska bli bra, men på andra håll förekommer det fortfarande alkohol och kränkande uppdrag. Så ser det av allt att döma ut även i andra städer.
Varför förbjuder man inte bara eländet? För att det inte fungerar. För att nollning är en övergångsrit med djupa rötter, och trots att vi inte tänker på det så ofta så har vi ett stort behov av riter även i vår moderna tid.
Övergångsriter finns i de flesta kulturer och används när en person ska gå från ett stadium till ett annat i sin utveckling. De vanligaste övergångsriterna i vår kultur är dop, bröllop och begravningar.
Men det finns också övergångsriter som bygger på att personen ska genomgå en prövning för att upptas i en gemenskap, och dem hittar vi till exempel bland studenter, i ordenssällskap och i kriminella gäng. De följer alla samma mönster. Först ska personen degraderas, vara en ”nolla” utan betydelse. Därefter ska hen genomgå en prövning som ska vara provocerande och normbrytande, för att till sista få träda in gemenskapen som ”en av oss”.
När studenternas nollning spreds till gymnasieskolorna väckte det snart debatt. Oron var befogad, i alltför unga händer kan övergångsriter lätt gå över styr. Det krävs livserfarenhet för att förstå att det inte är man själv, utan den som utsätts för nollningen, som ska sätta gränser för vad som uppfattas som kränkande. Om ungdomarna dessutom gör sin alkoholdebut vid nollningen ökar naturligtvis risken för att det ska bli en dålig upplevelse.
Många skolor har försökt bannlysa nollning, pressade av upprörda föräldrar. Det har ofta slutat illa. Då skapar treorna nollningar på egen hand, helt utan vuxnas insyn. Andra har olika välkomstarrangemang för ettorna, men då har man skapat något annat. Nollningen har fortfarande ritualens hela dragningskraft, och även här tar treorna ofta saken i egna händer.
De skolor som har lyckats bäst är de som bejakat nollningsriten men lyckats få bukt med avigsidorna. Skolan visar vägen och sätter gränser, treorna får träning i ansvarstagande och nollorna blir ettor på ett sätt som skapar god gemenskap.