När blev ansvar omodernt?

Före detta näringsminister Maud Olofssons ovilja att se sitt eget ansvar för Nuonaffären är stötande. Men hon är tyvärr inte unik. Bland många makthavare har det blivit viktigare att rädda sin position än att rädda sitt namn.

Maud Olofsson vägrade komma tiil KU-utfrågningen. Foto Pontus Lundahl, TT

Maud Olofsson vägrade komma tiil KU-utfrågningen. Foto Pontus Lundahl, TT

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Linköping2014-05-17 03:12
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Erkänn ingenting förrän du är helt överbevisad. Och om du blir ertappad så försök att hitta någon annan att skylla på. Så beter sig en del livsstilskriminella när de åker fast.

Det kanske inte är så förvånande. Gammaldags tjuvheder finner man väl nästan bara i åldrade pilsnerfilmer. Men utmanande är att ett liknande beteende börjat normaliseras i elitskikten. Med detta menar jag inte att brottsligheten börjat breda ut sig i den svenska samhällstoppen, men oviljan att ta ansvar för misslyckanden och felsteg är snarlik.

Och, kanske än värre, det verkar som om känslan av att man ens har ett personligt ansvar suddats ut, och ersatts av medieträningens och ”pudlandets” mekaniska ritualer. Att rädda sin titel blir viktigare än att rädda sitt namn.

Så vanligt har det blivit att man tappar hakan när en ledare gör ett annat val. För ett par veckor sedan meddelade Sydkoreas premiärminister Chung Hong-Won att han lämnar sin post, efter den hårda kritiken mot hur regeringen hanterat färjekatastrofen där över 300 personer omkom.

”Jag ville avgå tidigare, men att hantera situationen var prioriterat, och jag ansåg att det var ett ansvarsfullt agerande att hjälpa till innan jag slutade. Men jag har beslutat att avgå nu, för att inte vara en börda för regeringen”, sa han i en ångerfull kommentar.

Det inger respekt och visar på hans insikt om katastrofens magnitud. Ingen kan rimligen klandra honom för att förlisningen inträffade, men hanteringen av olyckan kunde ha varit bättre. Premiärministerns avgång blir en del av ansvarsutkrävandet och därmed också ett steg mot läkande och upprättelse för de efterlevande. Jämför detta med den socialdemokratiska regeringens genanta hantering av tsunamikatastrofen, där huvudstrategin var att hävda att ingen minister egentligen hade ansvar för något alls.

Den borgerliga regeringen har nu skaffat sig en egen tsunamikris. Att den före detta näringsministern Maud Olofsson obekymrat hävdar att hon inte kunnat agera på något annat sätt i Nuon-affären är beklämmande. Direkt stötande är att hon vägrat att komma till Konstitutionsutskottets utfrågning, ett av riksdagens viktigaste verktyg för ansvarsutkrävande gentemot den verkställande makten. Det smutsar både Centerpartiet och ger regeringen Reinfeldt ett unket eftermäle.

De ministrar som lämnat sitt ämbete för en principsak är lätt räknade de senaste åren. Heder åt Mikael Odenberg som avgick som försvarsminister när han kände att han inte längre kunde företräda den nedmontering av försvaret som blev regeringens politik. Desto fler sorgliga reträtter med hänvisning till rena svepskäl har vi hört efter att ministrar sviktat i omdömet.

Att Skånepolisens ledning kan sitta kvar efter att Dagens Nyheter avslöjat romregistren är beklämmande. Polisens initiala reaktion var att förneka att registren fanns, man hävdade alltså att tidningen ljög. Nästa steg var att säga att registren i och för sig fanns men användes på ett helt legalt sätt. Vilka som for med osanning vet vi i dag. JK har nu tillerkänt alla som förekommit i registret skadestånd. Men rikspolischefen Bengt Svenson är måttligt bekymrad.

Listan kan tyvärr göras lång över toppchefer och ministrar som krumbuktat sig och fintat för att klamra sig fast vid taburetterna. Ruelse, självrannsakan, samvetskval – det är ord som har en gammaldags klang men som behövs i svenska makthavares vokabulär.