Livstid blev domen mot mannen som brutalt slog ihjäl två människor i Ljungsbro i november förra året. Tingsrätten menar att gärningsmannen varit medveten om vad han gjort. Därför blev påföljden lagens strängaste straff, livstids fängelse.
Försvararen Thomas Bodström har hävdat att gärningsmannens psykiska status gör att han inte kan ställas till ansvar för de dåd han erkänt. Bodström har därför överklagat domen. Det är alltså inte givet att slutpunkten är satt rent juridiskt, men flera kapitel är skrivna i denna långdragna rättsliga process.
Åklagaren Britt-Louise Viklund har förklarat sig nöjd med domen. I en intervju i 24Corren talar hon om domen som ett slags avslut.
– Förhoppningsvis kan det vara någon form av lättnad för de efterlevande, säger hon.
Inget kan få de två mördade människorna tillbaka. Deras anhöriga kommer att få leva med sorgen och saknaden. För tiden läker inte alla sår. Människor som rycks bort i förtid lämnar ett tomrum efter sig som aldrig försvinner. Men tiden gör att man efter hand kan bygga upp väggar för att kapsla in och bevara detta inre rum, där saknad och goda minnen kan samsas.
Att en mördare ställs till svars är viktigt för att anhöriga ska kunna gå vidare. Under den rättsliga processen reds händelseförloppet ut i minsta outhärdligt plågsamma detalj. Skeendena belyses ur olika personers perspektiv. Vittnen får tala till punkt. Och gärningsmannen får en möjlighet att försöka förklara sitt agerande.
I detta rättsfall får vi många svar på frågan om hur det gått till. Men på frågan varför ges inget vettigt svar.
Under rättegången påmindes man om de många vägskälen, där händelsförloppet kunde ha tagit en annan vändning. Om gärningsmannen omgående fått en vårdtid när han sökte hjälp? Om polisen ryckt ut omedelbart när han slog larm om att han var förföljd? Om han inte stött på grabbarna i Ljungsbro?
Dubbelmorden är ingen annans fel än den som svingade järnrören. Gärningsmannen har bedömts som ansvarig för sina handlingar. Men visst ligger begreppet vansinnesdåd nära till hands för en lekman. Så brutalt. Så besinningslöst. Och framför allt, så meningslöst.
Att dubbelmordet får ett juridiskt avgörande som kan accepteras av de efterlevande är viktigt även för andra Linköpingsbor. Det faktum att ingen gärningsman spårats för dubbelmordet 2004 är ett oläkt kollektivt sår. Sorgen och vreden när det sedan hände ytterligare en gång har varit mycket stark.
De första dagarna efter dubbelmordet i Ljungsbro fick jag som ansvarig utgivare många frågor om varför vi inte publicerade namn och bild på den misstänkte gärningsmannen. ”Alla” vet ju redan, var ett argument jag fick höra.
Men att många vet är inte samma sak som att alla vet. Och för att publicera namn och bild på dömda krävs enligt de pressetiska reglerna att det finns ett uppenbart allmänintresse.
Jag valde att avvakta den rättsliga processen, inte minst eftersom frågan om gärningsmannens psykiska status varit omtvistad. När han så bedöms som ansvarig för sina handlingar menar jag det är rimligt att publicera hans namn, vilket vi gjorde i fredagens tidning. Allmänintresset är utan tvekan stort i en stad som upplevt två dubbelmord.
Att Correns läsare nu vet vem mördaren är gör dock inte morden mer begripliga. Men att kasta ljus över det tragiska skeendet och visa att inget är avsiktligt dolt är också ett steg mot ett avslut.