Jag vet inte hur det gick till, men snart efter inflytt i det smutsgula hyreshuset utsåg tanten mig till sin personliga festkoordinator.
Varje år vid sin födelsedag ville hon samla grannarna i sitt vardagsrum, äta tårta och dricka likör. Eftersom hon på grund av sin höga ålder hade svårt att gå i trapporna fick jag det komplexa uppdraget att ta reda på när alla (för mig helt okända) grannar hade möjlighet att närvara, samköra våra kalendrar och hitta ett datum som passade oss alla.
Sambon undrade varför jag ställde upp på detta omöjliga uppdrag, men det fanns något rörande över att tanten inte tvekade en sekund på att alla i huset ville fira henne.
Jag löste aldrig uppgiften, men några av grannarna som – likt mig – inte kunde säga nej samlades flera år i rad i tantens lägenhet. Frukttårta, kaffe – och så en liten stänkare.
Det var...besynnerliga träffar. Tantens svenska var knapphändig. Och vi andra, vad skulle vi prata om? Det enda gemensamma vi hade var att vi delade samma sunkiga tvättstuga, igenväxta innergård och betalade hyra varje månad till en fastighetsägare vi aldrig sett. Samtidigt var det under födelsedagsfikat jag och sambon trevande började prata med det trevliga grannparet som bodde vägg i vägg med oss. I dag vinkar vi till varandra från våra balkonger och det är till dem jag går till när jag behöver låna något.
Tanten hade bott i huset i över 50 år och hade uteplats på markplan in mot innergården. När hon var yngre fick hon betalt för att sköta rabatterna. Med tanke på hennes vackra, omsorgsfulla krukplanteringar på balkongen måste de ha varit fantastiska en gång i tiden. Nu var rabatterna igenväxta och det grämde henne rejält. Kunde jag ägna en helg åt att rensa upp, månne?
Jag köpte på begäran hänglobelia, hjälpte till med matkassar och ärvde prydnadssaker jag inte ville ha. För sambon berättade jag fnissande att tanten efter så många år fortfarande inte visste vad han hette, utan alltid benämnde honom som "han" till mig. "Jaså? Dig kallar hon för 'hon'", kontrade han.
Ibland blev tantens längtan efter umgänge krävande. Tanten var egentligen inte ensam, utan hade både barn och barnbarn som besökte henne ofta. Det hände att jag sprang förbi hennes dörr när jag verkligen inte hade tid för en pratstund. "Jag har ju en egen gammal mormor som behöver mig", beklagade jag mig för sambon.
Varje sommarkväll såg tanten på katolska högmässor på TV:n på högsta volym. Ljudet av den polska predikan strömmade upp genom tantens balkongdörr till sambons och min balkong. Vi förstod ingenting av vad som sades, men efter några år blev ljudet en trivsam påminnelse om att sommaren var här. En helg, när vi hade fest, gav vi ändå igen och spelade hög musik fram till småtimmarna. Dagen efter stack hon ut huvudet i trappuppgången och utbrast: "Det var så härligt att höra att det lever folk i det här huset!".
Efter jul blev det tyst från tanten. Jag såg henne inte och hörde ingen katolsk predikan genom dörren. En riktigt ful januaridag, när det tjocka snötäcket förintades av regnet, såg jag hur möbler bars ut från hennes lägenhet.
Tanten hade dött dagarna före jul.
Jag packade ur bilen och gick in i trapphuset. Hennes dörr stod vidöppen och jag stirrade in i den tomma lägenheten.
Förvånat tog jag av mig vanten och strök bort tårar från kinden.