Mörkret faller fort i dessa dagar, det är lätt att fyllas av melankoli. Trädgården ser också deppig ut i sin höstskrud – vissna solhattar har tappat sin glans och den där fjärilsbusken som blommade som besatt för bara knappt två månader sedan är nu mest ett grönbrunt gytter. Helst skulle jag vilja klippa ner allt och vinterstäda mina rabatter, men det ska man inte göra har jag läst. Så jag låter allt vara och ägnar mig istället åt nostalgiska tillbakablickar via de hundratals bilder jag tog när blommor och buskar var som mest praktfulla. Så grönt och ljust allt var i juli.
Om fem månader tränger de första scillorna igenom gräsmattan, tulpanerna knoppas och snödropparna står i små flockar. Men det är långt dit och i år – mitt första år som trädgårdsnörd – funderar jag på hur man får tiden att gå tills allt vaknar igen. När jag nu tittar på mina solkiga stäppsalvior och överblommade rudbeckior undrar jag hur de någonsin ska få liv igen. Och alla tulpanlökar jag satte i jorden för några veckor sedan, kan de verkligen gro och skapa praktfulla röda blommor i april?
Såklart de kan. Även om det känns helt omöjligt just för tillfället så kommer det en tid när solen äntligen når över hustaket igen och rödhaken sjunger sin klara stämma i dungen på baksidan. Jag längtar.
Jag fick många tips efter min förra trädgårdskrönika i höstas. Jag efterfrågade fina perenner som gillas av bin, humlor och fjärilar. Nu har jag slagit till på några stjärnflockor som Bengt mejlade om. Birgitta hyllade höstanemonen i ett långt och underhållande brev, nu är ett av projekten till nästa år att flytta en del av den lilla grupp jag redan har till en mer central plats i trädgården. Sudden skrev och berättade att hon planterade rosenstav i sin trädgård i somras och jag gjorde likadant.
Jo, det måste jag berätta också – vi har fixat en odlingslimpa! Kartongbitar, grenar, löv, gödsel och jord i en salig blandning ska göra susen för mangold, tomater och zucchini i framtiden. Redan i år odlade vi grönkål, purjolök och diverse sallad i pallkragar och på friland. Varierande resultat måste jag erkänna, pallkragarna stod för skuggigt och purjolöken blev inte tjockare än de smalaste stickor.
Man lär så länge man lever. 2021 blir ett nytt trädgårdsår med misstag och erfarenheter, med tips och råd och nya växter som ska blomma och vissna. Jag längtar dit.